Läst på sistone: böcker som levererar

Jag har drabbats av bokflyt och bok efter bok som jag plockar upp fullkomligen levererar.

Vad har jag läst då?

Jo, jag har bland annat läst om en av vår samtids största utmaningar, terrorism, skildrat på en gripande individnivå. Jag har läst en rättegångsroman som har blivit en storsuccé som serie på Netflix och så har jag läst en bok som talas om i den svenska komediserien Solsidan.

Nyfiken på vilka böcker jag talar om? Fortsätt läsa det här inlägget.

Kamila Shamsie (2018/2019) Vår älskade

För några år sedan, när terrorattackerna nådde Paris, London och Sverige tänkte jag ”jag undrar när det här kommer att börja skildras i skönlitteraturen”. För det vet vi, att skönlitteraturen vågar gå dit det gör ont och vrida åt vid samhällets smärtpunkter.

Det gör den här boken delvis, men så finkänsligt och skickligt.

Vi lär känna tre syskon: Aneeka, Isma och deras bror Parvaiz. Brodern börjar röra sig i islamistiska kretsar med stark terrorkoppling vilket givetvis gör systrarna bortom oroliga. Av en händelse får systrarna personlig kontakt med sonen till en mäktig politiker och plötsligt är hela Englands ögon på just de här tre syskonen.

Jag kan inte säga att den känns trovärdig alltigenom, men det är absolut en gripande berättelse som vågar lyfta upp den här problematiken på ett humant och lättfattligt sätt.

Malin Persson Giolito (2016) Störst av allt

Många har sett serien, men inte lika många har läst boken.

Maja sitter på golvet i ett klassrum. Runt omkring henne ligger hennes medstuderande, hennes vänner. Det är blod överallt men blodet är inte hennes, det kommer från hennes döda klasskamrater. Hennes fingeravtryck hittas på ett av mordvapnen och följaktligen häktas hon för mord och mordförsök.

Under hela tiden vet jag som läsare inte om hon verkligen är så hemsk som åklagaren vill framställa henne. Om det ens var hon som gjorde det?

Jag har läst några rättegångsromaner tidigare, men aldrig riktigt fastnat för genren. Det är de tekniska redogörelserna, de återkommande mönstren och repetitiva språket som gör mig led.

Men den här! Jag bokstavligen slukade den i ett nafs och längtar redan efter mer.

Precis som alltid tycker jag att alla som gillade serien ska ge boken en chans, för ofta brukar ju boken vara bättre. Jag har bara sett ett avsnitt av Netflix serien men vågar ändå säga: läs boken!

Orhan Pamuk (2002/1998) Mitt namn är Röd

Den här stötte jag på via min Goddreads-app (vilken grej!)

Boken utspelar sig i Konstantinopel under 1500-talet och kretsar kring så kallade miniatyrmålare som tillsammans gör illustrationer i en bok åt Sultanen. En av miniatyrmålarna blir mördad under processens gång, och boken blir ett mordmysterium.

Samtidigt är det en kärlekshistoria då tolv år av frånvaro äntligen avbryts, och Shekure och Kara äntligen återser varandra. Men kan kärleken övervinna försvunna makar, mordmisstänksamhet och också samhällets normer?

Det här är en märklig bok, jag kan inte säga annat.

Berättelsen förtäljes ur olika människors, men också föremåls, illustrationers, färgers och djurs perspektiv. Dessutom är det en väldigt rik resa i konst i Mellanöstern under renässanstiden. Jag hade hela noll kunskap om det tidigare.

Lärorikt, märkligt men väldigt läsvärt!

En näve humor, en nypa sanning

Dagen idag har jag samlat på mig memes som jag väldigt mycket känner igen mig i.

För det är ju så med bra humor - det ska inte bara vara roligt utan det ska verkligen kännas träffande också.

De memes som jag känner igen mig i handlar till stor del om introversion, interaktion, läsning och träning.

Här är några favoriter, håll till godo!

Väldigt dålig kvalitet, men så rolig att den fick vada kvar i alla fall.

Röd, är mitt namn

Det är en söndagkväll som ser ut precis som oss.

Den ena iklädd sin bästa röda t-tröja med den där fotbollsloggan. Den andra med huvudet i famnen på den förste, läsande en bok men en titel som lämpligt nog också passar in i färgtemat (Mitt namn är röd).

Det går bra för den förstes fotbollslag. Det går bra med läsandet av den segstartade boken också.

Det har regnat, men gör det inte längre. Vi har druckit en kaffekopp för att orka vara vakna några timmar innan vi ska gå och lägga oss.

Snart ska vi väl också tillreda någon typ av kvällsmål. Men just nu ska vi bara ligga här.

En liten stund till.

Inte så hemskt populär

Jag är anhängare av en väldigt opopulär tanke.

Nämligen om att sommaren kommer till andra, att hösten är nummer ett.

Ni vet de där screenshottarna från Foreca eller YR.no eller andra meteorologiska sidor som svämmar över i ens sociala medier-flöde när tiodagarsprognosen utlovar sol, värme och tomatplantsdöd.

Bildtexten, kommentarerna och reaktionerna till dess bilder brukar vara ensidigt positiva. ”Äntligen sommarväder! Nu ska vi njuta” tänker alla bleka nordbor.

Alla utom jag, vill säga.

För min instinktiva reaktion på de här bilderna har alltid varit magont blandat med lätt ångest.

För sol och värme är krav och måsten. Regn och kyla är allt förutom det.

Men förstås, jag njuter också av sommaren. Särskilt just nu med lagom värme och sol på dagen och höstmörker till kvällen.

Det är inte en så hemskt populär och omtyckt tanke. Men jag vet att det finns andra där ute som tänker likadant.

Låtom oss starta en revolution.

Jag är en sucker för mys!

Skynda dig älskade

Dagen idag andas eftervärme, doftar skolstart och kallas friyay.

En kollega nämnde Höstvisan på jobbet och min hjärnas soundtrack har varit ett ständigt ”Skynda dig älskade skynda att älska” sedan dess.

Dagen idag har jag städnjutit.

Ni vet, ägnat mig åt den typen av städning som går långsamt, i sakta mak, med många avbrott men alldeles utan brådska och måsten. Städnjuta. It’s a thing.

Dagen idag har doftat skolstart, nämnde jag. Daggigt gräs, sommarväxter som går på sista versen, mustigt äppelträd, krispig morgonluft - alltså precis den doft och morgon som präglade skolstarten.

Hej fredag, jag gillar dig.

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Det är de

Många, många gånger har jag uttryckt min förtjusning och glädje över att ha det jobb jag har.

Det sipprar igenom i mina blogginlägg, i hur jag pratar om mitt jobb.

Det kan inte undgå någon, som får höra mig tala om mitt jobb, att jag älskar det.

Jag började jobba i förra veckan men idag var första dagen som jag blev återförenad med mina kolleger, i alla fall en del av dem.

Men redan en del av dem räckte för mig att inse: jag må tycka om mitt jobb hur mycket som helst - men det är ändå de som ger mig den dagliga arbetsglädjen.

Det är de som ger de högljudda skratten i kafferummet, de hejvilda skämten och de aldrig sinande diskussionerna.

De är kryddan i den teoretiska slow-foodgryta som vårt arbete är.

Så glad.

Så glad varje dag över att få ha de kolleger som jag har.

Semesterutmaning: en bild om dagen

Ifjol och i år har jag förverkligat en semesterutmaning.

Nämligen att fånga minst ett foto om dagen.

Orsaken till det här är att jag ofta glömmer bort de mer händelselösa dagarna under semestern. Jag har inga problem med att komma ihåg resorna, bröllopsfesterna och de alldeles fantastiska sommarkvällar. Men kaffedejterna, böckerna jag läste, tupplurerna jag tog under solen och annat mindre makabert faller lätt i glömska.

Så här kommer då min semester i en bild om dagen-format, varsågoda!

Min semester påbörjades inofficiellt i ett solvarmt Lissabon (bild 1). Väl hemma i Vasa njöt jag av många kvällspromenader till sommarprat (bild 2 och 3), firade examensfest ute i det fria (bild 4) och brunchade med min bästa Karin (bild 5).

Jag hade en spelning med min bror på min väns företagsevenemang (bild 6), övade med mitt Mama Åström Band inför bröllopskeikka som vi hade på lördagen (bild 6 och 8). På söndagen var jag enormt trött och njöt av fotboll på TV med mannen och familjen (bild 9).

Min andra semestervecka inledde jag med ett besök till det fantastiska, udda och absurda Tuuri (bild 1). Vädret var svalt och trist men alldeles för utmärkt för läsning (bild 2). Jag fick fira Saga 3 år (bild 3) och samma kväll välkomnade vi våra vänner Maja och Martin till oss.

Under torsdagen hann jag och våra gäster bland annat med ett kaffebesök till vår väns nya arbetskontor (bild 4). På fredagen lunchade vi på Svenska Klubben för att fira att Samuel fick semester, det firade han med kaffe och bea (bild 5). På fredagkväll åkte vi norrut då jag hade tjejkväll, jag fick också vakna upp i mitt barndoms idyll (bild 6 och 7). På söndagen var vi än en gång så genomtrötta att vi slappade framför TV:n mest hela dagen.

Den tredje semesterveckan, den här gången också i sällskap av en semesterfirande make, inledde jag med en regnpromenad medan ifrågavarande make tränade fotboll (bild 1). Regnet fortsatte men stoppade inte oss från att gå på sommarteater i Oravais (bild 2). Vi kaffade på Raawka (bild 3) och jag fällde först ett vattenglas, sedan en kaffekopp på min nya klänning (inget bildbevis på det).

Vi firade bröllopsdag! Det gjorde vi dels på scen under Kokkola Cup invigningen (endast jag, dock, bild 4) och i snålblåsten vid Mustakari (bild 5). Vi kollade på fotboll och hade en baseball-picknick med vännerna (bild 6). Lördagkväll spenderade vid med Staffan och Lina och deras kids (bild 7) och på söndagkväll slog vi rekord på vår löprunda (bild 8).

Den sista hela och gemensamma semesterveckan tågade vi ner till Helsingfors för att bland annat äta på Naughty Burger (bild 1). Vi hann också shoppa en del, äta alldeles för mycket, träffa Eva och Sebastian och krångla med vårt hotell. Ja, så såg vi Ed Sheeran (bild 2). På onsdagen tågade vi hemåt och spelade match på kvällen (Samuel då, bild 3).

Torsdagen var hethethet så vi var äkta finlandssvenskar och låg på Strömsöstrand under filthatten hela dagen (bild 4). På fredagen hade vi lite strandhäng med mina syskon (bild 5) och villahäng med vänner (bild 6). På lördagen hade jag spelning på en 36-gradig festplats (bild 7) och på söndagen styrde vi kosan hemåt, brunbrända och nöjda efter två fina gemensamma semesterveckor (bild 8).

Mina tre sista semesterdagar gymmade jag i mitt närgym (det är väl ett ord?) (bild 1), kollade jag på fotboll (bild 2) och kvällspromenerade jag med min bei som inte är förtjust i kallt väder (bild 3).

Jag är glad över att jag har varit mån om att ta vara på de stora och små ögonblicken under min semester. Jag hoppas jag kan bli ännu bättre på att ta vara på de här dagarna, både till minnes och på foto, under vardagen.

Nu kör vi vardag!

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Från och med vi

Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.

Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.

Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.

För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.

Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.

Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig

Precis som jag valde dig. Väljer dig.

Varje dag.

Suddig bild från vår bröllopsresa.