Bra på det jag gör

Idag började jag jobba.

Från hemmakontoret förvisso, och mest med planering av hösten i det här skedet.

Men jag hann börja skriva lite, egentligen mycket mer än förväntat, på en text som ska vara klar i augusti.

Och jag hann inse att jag faktiskt är bra på det jag gör. Åtminstone älskar jag det, och det är drivkraft nog för att vilja utvecklas, veta mer och förstå bättre.

Alltså drivkraft för att i förlängningen kunna bli bra på något.

Vilken rikedom det är. Att få göra något som så läckert kombinerar det jag kan och det jag vill.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: den ångestfyllda människan

Min tröga semesterläsning till trots har jag ändå läst tre böcker på sistone som, mer eller mindre frivilligt och medvetet, har tagit upp människan och hennes ångest.

Av de tre nedan lästa böckerna är hela två av personer som jag räknar som mina favoritförfattare, så fortsätt att läsa för finfina boktips!

Hamilton beach.JPEG

Linda Olsson (2019) Hamilton Beach

Låt mig presentera en av mina favoritförfattare, Linda Olsson.

Ända sedan jag läste hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger från 2003 har jag varit förälskad i Olssons stilistiskt sköra sätt att skriva. Hon behandlar människans smärta och lidande så, så finkänsligt och människans själ så ömt.

Precis som i tidigare nämnda bok handlar också Hamilton Beach om brustna människor med ett förflutet som läsaren väldigt gärna vill veta mer om. Huvudpersonen Helga är en karaktär som väcker min nyfikenhet; hon kommer påtagligt nära mig under läsningens gång.

Olsson har ett sätt att skildra människor som gör dem samtidigt sårbara, äkta och trovärdiga. Och som jag redan nämnde bemästrar hon ett språk som skulle få mig att sucka högt av beundran —om hon så bara hade gett en ingående beskrivning av en kökssoffa.

Så skicklig är Linda Olsson. Läs den här!

Svenne.jpg

Per Nilsson (2006) Svenne

En lite äldre bok bland de två andra som är från 2019, vackert så!

I Per Nilssons bok som kom ut i år Vill, vill inte (2019) nämns den här boken i förbigående. Sättet den beskrivs på i Vill, vill inte gjorde mig omedelbart nyfiken.

Boken handlar om Sverige i modern tid där ett alldeles nytt politiskt parti grundas, blossar upp och faller under en kort men intensiv tid. Från sida ett får vi höra historien berättas av Fredrik Svensson, eller Svenne som han kallas.

I början får jag som läsare inte veta så mycket mer än att Svenne nu är den mest efterlysta mannen i Sverige, och det med sina ynka 18 år. Vilken ångest! Vad han har gjort och vad som verkligen har hänt måste jag förstås läsa hela boken för att få reda på.

Det här är en bok som jag gärna hade kallat dystopisk, av den enkla anledningen att det hade varit lättare att smälta innehållet då.

Dessvärre känns den inte alls dystopisk alls till sitt innehåll, snarare rätt så träffsäker. Skrämmande. Bra.

Folk med ångest.jpg

Fredrik Backman (2019) Folk med ångest

Är det så bra så att jag gråter?

Jo, det är det.

Som alltid när det kommer till Backman verkar boken handla om en sak, när den egentligen handlar om något helt annat och mycket mer existentiellt.

Boken "handlar" om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning. Tillsätt ett dussin excentriska och sinsemellan olika människor, ett kaninhuvud, lite limefrukt och en nypa nyårsstämning så har du bokens ramar. Egentligen handlar det, som titeln emellertid avslöjar, om söndriga människor med ångest som bara vill skapa en dräglig tillvaro åt sig.

Sällan har en skönlitterär roman som får mig att skratta rakt ut i tomma intet samtidigt triggat till filosofiska diskussioner om människans varande.

Låter det torrt och tråkigt? Då ger jag fel bild, det är lättläst, flytande och alldeles underbart.

Läs, läs!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Iakttagelser

Dagen idag har smakat jordgubbar, doftat vindtorkad tvätt och hetat semester.

Mannen är tillbaka på jobb efter några semesterveckor och jag börjar förbereda mig mentalt för att återgå till arbetet.

Höst ligger i luften (får man säga så?). I alla fall om man får tro den bitande vinden. Ändå känns det märkligt att yttra ordet höst när det för bara två dagar sedan var värmerekord i detta land.

Oavsett. Jag är redo för dig, höst.

Kom på ba.

Två övriga iakttagelser under sommaren: jag har börjat använda klänning (den här en av mina favoriter från Samsøe & Samsøe) och mina ögonbryn har gått från att vara rätt mörka till superljusa!

Två övriga iakttagelser under sommaren: jag har börjat använda klänning (den här en av mina favoriter från Samsøe & Samsøe) och mina ögonbryn har gått från att vara rätt mörka till superljusa!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Minnen på burk

Kan jag få pausa här?

Andas, andas, stanna upp lite längre till. Bara lite till, en liten stund.

För färgerna är starkare, dofterna fler, nätterna kortare och dagarna mer livfyllda just nu.

Inte så att det är något fel på de andra årstiderna, nej jag skulle få fnatt med sommar året runt - jag behöver min höst, min vinter, min efterlängtade vår.

Ändå finns det något magiskt med nattdimman över åkrarna, något närmast sagolikt med solen som går ner i gränslandet där hav och himmel möts; en färgexplosion utan like. Den slutar aldrig att ta andan ur mig, solnedgången.

Jag vet att det här inte varar länge, men kan jag få spara några minnen på burk för att återuppleva dem i vinterns smällkalla kaamoskyla.

public.jpeg
public.jpeg
Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där jag är

Var har jag hållit hus på sistone?

Tyvärr inte här på bloggen under de senaste dagarna åtminstone. Det är hemskt tråkigt att inte kunna skriva av mig som jag alltid gör; det finns så många ord i mig som vill ut, ut.

Men likväl finns det så mycket att göra, så mycket liv att leva och ibland finns bara inte tid för precis just allt.

Nej, jag har inte varit här på bloggen på sistone utan på andra ställen.

Men helt ärligt hoppas jag att du också är på andra ställen. Att du kanske ställer undan telefonen och datorn för att istället ta upp en bok, ett samtal.

Jag har försökt göra just det. Och vara precis där i den stunden.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Så mycket mer än en sport.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sträv i livet

Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.

Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.

Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.

I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.

Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.

Men.

Det är långt ifrån alla gånger.

Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.

På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.

På scen lever jag upp.

Och hur känner jag mig då?

Inte det minsta sträv, åtminstone.

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allra, allra bästa vän

Vi firar fyra år som Team Svenlin idag.

Som herr och fru, vill säga.

Jag ljuger eller överdriver inte det minsta när jag säger att det har varit de bästa åren i mitt liv.

Vi var unga när vi gifte oss. Vi visste det förstås, men det hindrade oss inte.

Vissa kanske anser att vi var för unga för vårt eget bästa. Att vi borde ha upplevt mer av livet innan vi gifte oss. Att vårt omdöme inte var färdigutvecklat, vår livserfarenhet för kort.

Jag kan förstå det.

Men vad är väl bättre än att upptäcka och erfara livet tillsammans med någon annan?

Och inte bara vem som helst, då, utan ens allra allra bästa och käraste vän.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.