Jag har bara tid

Jag ligger lite lojt på soffan och försöker låta det sjunka in. 

Det som doftar nyklippt gräs, känns som bubbelvatten i blodet, kallas sommarlov och stavas semester.

Jag vet att det alltid tar några dagar, ofta långt fler än vad jag tror, att verkligen smälta det i sådan grad att det börjar kännas som en realitet. Det tar tid.

Men jag har tid, jag har bara tid. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att komma hem

Jag skulle kunna nämna hur skönt det ska bli att få sova i egen säng.

Hur underbart det ska bli att veta att dricksvatten finns i närmaste kran; att jag inte behöver köpa separata vattenflaskor närhelst jag blir törstig.

Jag skulle riktigt väl kunna nämna hur mycket jag ser fram emot att ta en lång, lång dusch. Och njuta av en skön sovmorgon.

För allt det här är definitivt sant, allt det här ser jag fram emot. 

Mest av allt, ändå, ser jag fram emot att få en varm och lång omfamning av min bästa människa. Att få somna och vakna upp bredvid. Nära.

För det

är för mig mitt bästa hem.

IMG_6329.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

Turist javisst!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ny stad, nytt jag

Jag bongar byggnader i Lissabon

och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.

Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.

Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.

Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.

Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.

För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.

Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.

Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.

Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).

Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: det sjuka i mig

När är en människa normal?

När är en människa "frisk" enligt alla biologiska, psykologiska, sociala, medicinska och andra termer? De böcker jag på sistone har läst har, mer eller mindre medvetet, behandlat människans hälsa på olika sätt.

Är det en långsökt parallell mellan de här böckerna? Kanske det.

Men läs dem gärna för att själv utforska om det kan stämma.

Ärr.jpg

Audur Ava Ólafsdóttir (2017) Ärr

Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger, så tack för det!

Har du läst Fredrik Backmans En man som heter Ove och fattat tycke för det vackert vemodiga i den, så gillar du troligtvis den här också. Den handlar om medelåldersmannen Jónas som är less på sitt liv. Nej, inte ens less utan helt enkelt likgiltig. Han beslutar sig för vad han ska göra och åker bort till en av världens farligaste platser.

Jag sitter med telefonkameran och mitt citathäfte i högsta hugg när jag läser den här för den kryllar av utsökta citat och stilistiska finesser som definitivt gör författaren värdig Nordiska rådets litteraturpris. Jag blir tagen och rörd.

Så värd att läsas.

Märket.jpg

Carina Karlsson (2019) Märket

Det här var en bok vars omslag inte direkt tilltalade mig, och som jag därför lite motvilligt plockade upp och påbörjade.

Jag är rätt så bra på att bortse från böckers pärmbilder när jag läser, och tur är väl det, för den här läste jag på bara två sittningar!

Innehållet är så intressant att jag inte förmådde sluta. Boken handlar nämligen om något så spännande som häxjakter på Åland under 1600-talet; om hur kvinnor "hipp som happ" blev anklagade för trolldom och för att vara "trollkonor".

Boken belyser olika former av förtryck och är således förargelseväckande. Hade jag sett tv-serien How to make a murderer hade jag säkert sett en mängd likheter med den här, för ett återkommande fenomen är: om du blir pressad, får höra och tvingas säga något tillräckligt ofta börjar du till sist själv också tro på det.

Läskigt? Javisst.
Bra läsning? Absolut!

Går genom vatten, går genom eld.jpg

Christian Unge (2019) Går genom vatten, går genom eld

En hederlig sjukhusberättelse lockar väl allt som oftast?

Det här är del ett i en utlovad serie om läkaren Tekla vid det påhittade Nobelsjukhuset. Tekla är en oerhört skicklig akutläkare, men trots att hon lyckas väl proffesionellt har hon det inte alldeles för lätt på det privata planet. Ett förmodat terrordåd utspelar sig i staden, och Tekla blir indragen i ett drama hon absolut inte vill vara inblandad i.

En anekdot om när jag läste den här: jag satt uppkrupen i soffan och flämtade, vred mig och suckade högt om vartannat tills min Samuel frågade: “hur mår du!?”

Grejen var bara att jag var så medryckt i berättelsen att jag bara var tvungen att leva mig in i det med hela kroppen. I det här avseendet är boken närmast filmisk i sin dramaturgi — det är snabba vändningar och hög puls — ibland, ironiskt nog, ingen puls alls — som gäller.

Passar särskilt för läsaren med låg tristresströskel.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På väg

Det finns något rofyllt i att vara på väg.

Jag är fäst vid tanken att det bara är att ta sitt pick och pack på ryggen, eller släpa det efter sig som en annan minikaravan, och ständigt vara i rörelse. Jag gillar anonymiteten, det flyktiga, färdandet.

Den här gången är jag på väg i arbetets tecken — det allra sista jag gör innan min semester. Att min sista arbetsvecka spenderas i ett land med långt bättre väder än det sommarmulna som Finland uppvisar idag gör inte saker och ting sämre.

Att min slutdestination dessutom är en stad som är mångfalt belönad för sin skönhet gör det absolut inte sämre. Inte alls, faktiskt.

Att jobba inom forskning är underbart på många sätt. Alla möjligheter till att resa och uppleva nytt är definitivt en av det bättre aspekterna av jobbet.

IMG_E4282.jpg

Ps. Alltid när jag läser tänker jag på Hannele Mikaela Taivassalos utsökta bok In Transit. Läs den i sommar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Drömma lite

Det är ett alldeles särskilt pirr;

det där pirret som uppstår när dröm och verklighet plötsligt inte alls känns som varandras motsatser längre.

Tvärtom, som om de båda möts, färdas åt samma håll, vill detsamma.

Lycklig är jag som har människor runtom mig som röjer mina farhågor, bidrar med sin expertis och tystar janterösten i mitt sinne. 

Aldrig känner jag mig så levande som när jag får drömma lite - mycket - och veta att samma dröm verkligen kan förverkligas.

Kanske snarare än jag vågar tro.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vår bästa tid

Jag steg ut ur gymmet.

Rosig om kinderna, varm i hela kroppen och med muskler som brände lätt av mjölksyra. Det hade regnat. Asfalten var mörkgrå och våt. Luften, som hade varit så tung och kompakt då jag startade hemifrån, var nu frisk, frisk och så syrerik.

När jag började cykla iväg hemåt, längs de härliga lantliga vägarna som mina hemtrakter så idylliskt kännetecknas av, var dofterna jag möttes av närmast explosionsartade. Doften av vått gräs och söta, färgstarka lupiner som är i sitt esse just nu.

Lite senare längs vägen var det någon som grillade något gott på terassen. Matos och gasgrill.

Jag ville bara fylla mina lungor med alla de här ljuvliga dofterna och aldrig låta det ta slut.

Trots att alla säsonger och årstider och skeden i livet har sina fördelar konstaterar jag ändå: vår bästa tid är nu.

Visst njuter du?

Kronobyidyll.

Kronobyidyll.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att förvalta väl

Det är alltid lika fint.

Att få träffas i egen, fysisk hög person när den enda kontakt man har haft under många månader har bestått av ack så värdefulla, men aldrig jämförbara, facetime-samtal och whatsappmeddelanden.

Nej, inget går upp mot att mötas, äta, kramas!

Visst är det underbart och fint att ha ett kontaktnät som sträcker sig längre bortom de egna landsgränserna för visst njuter vi av våra Umeåhelger, men visst är det trist att endast vara förunnade varandras fysiska närvaro under vissa utvalda tidpunkter.

Men å andra sidan, vetskapen att tidpunkterna är få gör att de förvaltas väl. Och förvaltar — det gör vi minsann.

Vi förvaltar dem genom att göra det vi är bäst på helt enkelt. Och det är: mat, samtal, bus och träning. Inte nödvändigtvis i den ordningen (men högst troligt just i den ordningen) men i alla fall.

Jag är så glad att de är här för sommaren igen.

Må våra möten bli lika välförvaltade som alltid.

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.