Aldrig hade jag trott

Jag trodde att jag dolde det väl.

Att jag skickligt manövrerade mitt minspel för att skyla de pirriga känslorna jag i verkligheten kände. Att jag kunde prata om honom med mina vänner på ett obrytt, ja nästan nochalant sätt; prata om den där kronobybon som alldeles oförhappandes hade blivit en del av den vänskapskrets som var vår.

Jag trodde jag var hur kyligt cool som helst.

Men egentligen var varje fråga om honom grundat i en bottenlös nyfikenhet. Egentligen var varje fråga till honom ett sätt att komma ännu närmare inpå livet på honom.

När det hade med honom att göra var jag allt annat än kyligt cool.

Aldrig hade jag trott att jag den där sommaren, för redan ett gott antal år sedan, handlöst skulle falla för gott. Jag menar, jag faller ju fortfarande.

En suddig bild, en av de allra tidigaste på oss.

Känslosvamp

Mitt bästa personlighetsdrag och min största akilleshäl är mitt rika känsloliv.

Ibland funderar jag hur det skulle kännas att känna ett par, tre känslor varje dag. En handfull känslor bara, inte hela paletten och alla nyanser.

Att uppleva en enda dag utan hastiga skiften eller plötsliga rördhetsöverfall (som när jag såg Norges fotbollslag stå i en ring och peppa varandra inför en viktig match! TÅRAR!). Hur skulle en sådan dag ens se ut?

Ibland har jag innerligt önskat att jag vore totalt oförmögen att känna alla de känslor som jag gör. Att jag inte skulle suga åt mig känslorna i min omgivning som en slags känslosvamp som absorberar befintliga känslor i rummet. Istället bara vara totalt cool. Oberörd.

Men sen igen kan jag tycka att det vore oerhört tråkigt.

För i grund och botten är det ju en enormt god egenskap att vara transparent och öppen med sitt nuvarande känslotillstånd. I grund och botten är det en fin egenskap att vara lyhörd för människor och deras mående. Fastän det kan tära på orken.

Som tur fungerar det så, att jag med tiden förfinar jag min förmåga att sätta upp gränser mot andra, för mig själv.

Sakta, sakta blir jag bättre. 

Jag och mina vågor (tacka vetja CG) och min absolut favoritjacka!

Noll till hundra

Våra samtal rör sig ofta på nivån: vad ska vi äta, när ska vi handla, vilken tid börjar träningen.

Och visst, de här samtalen är oumbärliga för att få en slags fungerande vardag att vara just det.

Men det är så omåttligt långtråkigt att inte nå varandra på ett djupare plan, att endast skrapa på ytan av den bottenlösa varelsen som just du är.

Ja, jag vill veta vad vi ska äta till middag, men ännu mer vill jag veta hur du har det på riktigt, vad du tänker på om nätterna, var det smärtar, vad du är förväntansfull över, hur du har det i vår relation, vad du drömmer om, vad du vill lära dig. Allt.

Men att nå dit i en vardag som heter heltidsjobb, smakar makaronilåda med lingonsylt och doftar svettiga träningskläder är inte fullt så enkelt.

Nej, att gå från den nivån, till en nivå där samtalet präglas av äkthet och sårbarhet är att gå från noll till hundra. Som tur är det så, precis som med det mesta, att det blir det lättare för varje gång — vägen tillbaka till oss blir kortare för varje försök.

Alldeles lätt är det ändå inte.

Men alldeles värt det.

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

Utan plan, inte planlös

Vet du var du har varit? Vet du vart du är på väg?

När jag blev student visste jag endast att jag ville bli modersmålslärare. Att jag ville forska var något som jag hade tänkt på, men tanken började på allvar gro i mig när jag väl började studera och på allvar kom i kontakt med det akademiska för första gången.

Jag visste också att jag ville ägna mig åt musik, dans och kreativt skapande. Jag har alltid velat inspirera, alltid velat skriva, alltid velat dela med mig av mitt kreativa jag. Likaså, har jag alltid vetat att jag vill vara omringad av böcker, både professionellt och privat.

Jag trodde inte att det fanns en utbildning - ännu mindre ett yrke - där jag kunde kombinera alla dessa. Jag trodde inte att jag skulle hitta en vardag där allt det här var möjligt.

Jag hade ingen plan, men ändå virrade jag inte planlöst omkring.

Tänk att jag får göra allt det här samtidigt.

Tänk att jag inte ens visste att det var möjligt för bara några år sedan.

Tänk om jag hade vetat hur bra allting kan bli, trots att jag saknade plan.

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Den yttersta paradoxen

Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.

När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.

Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.

Stark sårbarhet.

Hur ser den ut?

För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.

Det är rått men absolut vackert.

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

En sådan dag

Jag inledde min dag med att försova mig fyrtio minuter.

Jag fortsatte den med att tappa en hel kopp te över hela kaffebordet och över den nya duken, som mina kolleger bara en dag innan hade skrutit på och berättat en rörande historia om.

Dagen fortsatte med regnköld, missförstånd, bråttomhet och dålig kommunikation. Släng in lite oljeklott på bästa jackan och en katastroffinne i örat så målar det upp en representativ bild över dagen idag. En sådan dag, ni vet.

Men den här dagen avslutades med en vårfest med fina, fina kvinnor som jag regelbundet har haft nöjet att träffas och umgås med under det här året.

Den avslutades med god mat och närande samtal. Som jag behövde det. Och, förstås, skratt. Alltid skratt med de här kvinnorna. Och liv. Så mycket liv i alla nyanser.

Nåd är att en sådan dag ändå kan bli en bra en.

En helt annan dag med helt andra människor. Också den en bra en. Också de bra sådana.

Idealist, javisst!

Samtliga halv- och ovetenskapliga personlighetstest som jag har tagit vittnar om det:

Jag är en inbiten idealist.

Det innebär att jag har skyhöga ideal som jag inte bara tror att existerar som ett tanke-embryo i min fantasi, utan som jag också tror att människan har kapaciteten att uppnå. Jag tror så hårt på den goda människan. Så hårt!

Det betyder att jag har höga krav på mig själv, på mina relationer och på hur jag bör leva mitt liv.

Och det kan bli lite besvärligt, för mer ofta än sällan märker jag att jag inte alls lever upp till mina egna stadgar. Så klart att jag då blir besviken.

Likaledes är människorna i mitt liv endast människor, och precis som jag kommer också de till korta ibland.

Att vara en idealist är inte lätt. Att vara en modfälld och besviken idealist är kanske ännu värre.

Men redan det, att jag vet om att jag är en idealist, hjälper mig att hantera mina känslor och min förmåga att repa mig efter ett fall från valfri idealisthöjd.

Och trots att det inte alltid är lätt att vara idealist så finns det något fint med det.

Det här:

trots verkligheten ibland är något helt annat än den som jag målar upp i min utopiska världsbild och människosyn, så tror jag ändå alltid att det kan — kommer — att uppnås i slutändan.

Och då känns det inte så illa längre.