Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var så osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

Utan plan, inte planlös

Vet du var du har varit? Vet du vart du är på väg?

När jag blev student visste jag endast att jag ville bli modersmålslärare. Att jag ville forska var något som jag hade tänkt på, men tanken började på allvar gro i mig när jag väl började studera och på allvar kom i kontakt med det akademiska för första gången.

Jag visste också att jag ville ägna mig åt musik, dans och kreativt skapande. Jag har alltid velat inspirera, alltid velat skriva, alltid velat dela med mig av mitt kreativa jag. Likaså, har jag alltid vetat att jag vill vara omringad av böcker, både professionellt och privat.

Jag trodde inte att det fanns en utbildning - ännu mindre ett yrke - där jag kunde kombinera alla dessa. Jag trodde inte att jag skulle hitta en vardag där allt det här var möjligt.

Jag hade ingen plan, men ändå virrade jag inte planlöst omkring.

Tänk att jag får göra allt det här samtidigt.

Tänk att jag inte ens visste att det var möjligt för bara några år sedan.

Tänk om jag hade vetat hur bra allting kan bli, trots att jag saknade plan.

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Den yttersta paradoxen

Jag finner en märklig tjusning i det motstridiga.

När ytterligheter möts, kanske kolliderar, men inte nödvändigtvis. Ytterligheterna kan också smälta samman, ingjutas i varandra eller bara rätt ut sagt kollidera.

Den vackraste av alla paradoxer jag vet, är att vara stark och sårbar. Samtidigt.

Stark sårbarhet.

Hur ser den ut?

För mig är stark sårbarhet ett blottlagt hjärta, inga hämningar, inga stötdämpare.

Det är rått men absolut vackert.

Mindys musiklista

Få saker är lika intima som musik.

En människans spellista på Spotify kan lika gärna vara ett utdrag ur hennes dagbok. Eller: "Säg mig vad du lyssnar på så ska jag säga dig vem du är".

Därför har jag skapat en blogglista om musik, varsågoda!

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

Mindys Musiklista

Vilken låt gör det omöjligt för dig att sitta still?
För många! Men för tillfället dansar jag till Benjamin Ingrossos cover på "All Night Long" och Molly Sandéns "Den som e den".

Vilken låt beskriver din livshistoria bäst?
En smått okänd låt som "Still That Girl" av Britt Nicole. Väldigt klyschig men på något sätt har den låten alltid känts som min.

Vilken låt påminner dig om din barndom?
Sången "Belle" från filmen Beauty and the Beast. Mest för att jag redan från barnsben identifierade mig med den ständigt läsande, alltid godhjärtade och härligt äventyrslystna karaktären Belle.

Vilken låt berör dig som mest?
Varför så svåra frågor, Mindy?

Det här är en fråga som jag kommer att hitta på en massa bättre svar i efterhand. Men så här på rak arm vill jag säga: Eva Cassidys tårdrypande version av "Fields of Gold", "Angel" av Sarah McLachlan och "Zion" av Autonomy.

Vilken låt tål du inte?
"Blue" (daba dii daba daa). HEMSK LÅT BORDE BANNLYSAS!

Vilken låt ger dig alltid kalla kårar?
Instrumentallåten "Freedom" av Michael W. Smith

Vilken låt kan du inte undgå att sjunga med i?
Vilken låt som helst som jag har hört förut. Men stämmor till Llten "Diane" av Cam. Och Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt har du fortfarande inte lärt dig texten till?
Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt får dig garanterat på gott humör?
Coldplays "Viva La Vida" och öronmasken "Let It Go" (Frozen, alltså)

Vilken låt får dig att tänka på en specifik person (bonusfrågor: vilken person och varför)?
Bumbibjörnarna-låten får mig att tänka på min kusin Eva, för vi följde ivrigt med programmet som barn.

"Every Teardrop is a Waterfall" får mig att tänka på min syster Ebba och på när vi cruisade runt i min Ford KA med takfönster medan den här låten dunsade i högtalarna. Det var sommar och det var underbart.

Vilken låt beskriver dig som person bäst?
Har alltid haft en nära relation till hela Sara Bareilles artisteri och känt att hon sätter ord på mitt ordlösa. Med risk för att ni ska tolka in en massa och börja psykoanalysera mig vill jag svara hennes låt "Used to Be Mine".

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

Du får gärna använda den här listan på din blogg om du vill.

Kom ihåg att referera till min blogg om du gör det!

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Du brukade kalla mig för bei

[Med anspelning på Melissa Horns sköna låt].

Det är mycket som inte är självklart med oss. 

Som att vi kommer överens om vem som borde vinna när Manchesterderby spelas på tv eller att vi har en likadan föreställning om vad som gör en perfekt helg.

Det är inte självklart att vi alltid förstår vad den andra menar, trots att vi har känt varandra i snart tio år och borde börja känna till det mest grundläggande om varandra vid det här laget.

Jag tar det inte för givet att du tycker mina (fantastiska) ordvitsar är asroliga. Men du vet också att jag inte alltid hänger med i dina besynnerliga åsnebryggor.

Nej, det är mycket som inte är självklart med oss. Men ett är det: du kallar mig för bei.

Och det är älskvärt.

Att du i dessa hockeytider har utvecklat det till: Beichúkič gör det kanske än mer älskvärt.

Ja, du kallar mig för bei. Det är självklart.