Jag och tröttheten

Jag har alltid varit mån om att inte identifiera mig med den trötthet som golvade mig i början av året.

Jag har aldrig tyckt om att säga ”jag är utmattad” utan snarare föredragit att säga att jag känner mig trött eller att jag har utmattningssymptom.

Varför denna petnoga politiska korrekthet, tro? 

Jo, för jag vill inte likställas med min trötthet. Ja, jag kanske har lidit av utmattning men jag är inte utmattning. Jag är så mycket mer än det.  Enormt mycket mer, rentav.

Min filosofi är att om man “blir” sin trötthet eller sin sjukdom är det svårare att ta sig ur det, för det blir en så intim del av en själv. Märk skillnaden mellan ”jag är deprimerad” och ”jag har depression”. Vilket tillstånd är mer statiskt?

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag har varit trött. Men glädjen med trötthet är att det går att vila bort. Ibland krävs en helg, ibland någon vecka, ibland några månader. Under det här året har jag vilat och nu är jag på benen, äntligen. 

Tror ni att det här kan stämma? Håller du med? Vilka är dina tankar om synen på sig själv och trötthet/sjukdom? 

Människan bakom

Året var 2016.

Jag sommarjobbade på livsmedelsavdelningen i en stor dagligvaruhandel. En kund kom fram till mig och var bestört över en ask körsbärstomater som hon hade köpt från vår affär.

Hon berättade sin tomathistoria.

I korthet kan vi säga att den handlade om en ask ruttna tomater och undermålig kundbetjäning. Men egentligen handlade den om något helt annat. Kvinnan var märkbart upprörd och jag förstod inte hennes reaktion.

Vi hoppar till presens, till år 2019.

Jag har en smärre kris med ett bankkort som plötsligt slutar att fungera, som inte godtas i Otto-automaterna och som får betalterminaler att kollapsa. 

Så jag gör som jag förväntas och vänder mig till min bank för hjälp. 

Och jag berättar min bankkortshistoria. Inte den korta versionen.

Jag blir bemött
men besviken.

Jag hade förväntat mig ett ”nämen det där är ju inte okej att ett kort inte fungerar” eller ett ”vi förstår att det måste vara frustrerande för dig” eller ens ett ”vi ska absolut se till att fixa det här, så här kan det inte vara”.

Visst fick jag ett nytt kort, visst löste sig hela situationen.

Men jag hade önskat att bli sedd, förstådd och erhålla lite medkänsla.

Inte nödvändigtvis mött på det melodramatiska sätt som jag beskrev ovan, men ändå med en slags professionell värme och omtanke.

Jag hade önskat att de jag pratade med hade sett människan bakom problemet. Sett mig.

Och plötsligt förstod jag. För det var precis så för kvinnan med tomaterna.

Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Där jag är

Läget där jag befinner mig i just nu är fullkomligt renoveringsläge.

Om dagen river jag tapet, om natten drömmer jag om dem (och fick en fantastisk romanidé!) 

Att säga att jag inte direkt har tid för att blogga är en rejäl underdrift, jag har knappt tid att gå på toaletten känns det som.  Ändå ville jag kika in med ett hej här på bloggen som har lidit av vår renoveringsflyttkaos.

Men visst är det kul, visst är det häftigt att ha ett alldeles eget  hem! Men visst tar det mycket tid att bara fixa om två ynka väggar! Och visst tar det länge innan vi någonsin beslutar oss för att eventuellt bygga eget hus från start!

Nej, jag lyfter på hatten åt alla som har byggt och renoverat i dagar, månader, kanske år. Hujsigt bra är ni! 

Min man. Vår vägg. Vårt hem.

Dagens finurliga

Dagen idag är måndag, den trettonde veckan under året 2019.

Dagen idag låter grusknaster, ser ut som vårens första dag och smakar batatsoppa.

Äntligen, äntligen är snön på väg bort, äntligen har hoppet — våren — anlänt!

Jag kämpar på med den femte boken i Game of Thrones, och det går segt men också segt är framåt. För tillfället på sid 941 av 1064, kämpa kämpa (påminn mig om varför jag tog mig an den här utmaningen igen?)

Dagen idag umgås jag med Ted och Kaj, dessvärre är kommunikationen oss emellan mer en dialog men inte mig, Ted och Kaj emellan. Det är okej, jag trivs ändå. Jag är inte bitter.

Och jag är glad. Jag mår bra.

För idag är en finurlig dag, idag får vi nycklarna till vårt första hem.

Finurlig min, eller hur?

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde. 

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Dagen idag, onsdag

Flytten närmar sig och sakteliga töms vårt nuvarande hem på prylar.

Eller töms och töms, snarare paketeras i tidningspapper, försätts i kartonger och göms i bastun som är vårt tillfälliga förråd. Världens mest mångsidiga utrymme, den där bastun.

Och jag roar mig med att hitta på nya grejer att packa ner, skruva ihop och förminska till flyttbart tillstånd.

Varje dag när Samuel kommer hem från jobbet har något föremål försvunnit. Igår var det gardinerna, i dag var det en hylla, imorgon lite kläder.

Ja, det har nästan blivit till en kul lek som jag i hemlighet roar mig åt. Typ som den där leken “vilka föremål saknas i bilden” fast liveversionen i vårt fall.

För jag måste erkänna: fastän det ännu är en och en halv vecka innan vi flyttar är jag ivrig, så ivrig. Det är sällan jag i vuxenålder har upplevt den här nivån av iver!

Jag är som ett barn som ser fram emot en resa till Disneyland— det är rimligt att packa sin kappsäck fastän resan först äger rum om fyra veckor! Det är rimligt!

Färre och färre prylar i vårt hem för varje dag. Det här från vårt Åbohem innan flytt till Vasa december 2016.

I övrigt gläds jag åt solsken och smältande snö. Jag som cyklar mycket har varit så förbajskat led det otacksamma cykelföret med antingen buckliga isvägar eller litervis av slush-liknande snöfenomen på gatorna. Härligt med vårväder!

Och till kännedom: det är tre och en halvvecka tills sista säsongen av Game of Thrones börjar!

Så mycket att se fram emot nu.

Allt gott till er, mina fina läsare!

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013)