livsbetraktelser

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

IMG_5198.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

IMG_5096.jpg
Misty

Misty

Spexa

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stora, enkla sanningar

Jag ögnade igenom innehållsförteckningen i min vän Sofias exemplar av boken 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson (som för övrigt åkte direkt till min läslista).

Kort sammanfattning: fascinerande.

Ja, trots att livet är komplext finner jag tanken, att sunda och eftersträvansvärda levnadsregler kan sammanfattas i 12 enkla sanningar, oerhört fascinerande.

Och jag har tidigare varit inne i samma tankebanor.

Jag har skrivit om den så kallade relationsekvationen; om hur vi lätt gör våra relationer alldeles för krångliga, precis som om vi jagar efter en formel för framgång. Och egentligen kommer vi väldigt långt bara genom att inte vara en jerk.

Livet, i all sin mångbottnade ofullständighet, kan alltså enligt de lärda väldigt långt levas med hjälp av enkla sanningar. Stora, sanningar, förvisso, men likväl sanningar som kan sammanfattas på ett förhållandevis enkelt sätt.

Som till exempel: var alltid snäll, be om förlåtelse, förlåt själv, jämför dig inte med andra, våga drömma …

Stora, enkla sanningar.

Fascinerande.

IMG_1435.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bakom varje människa, ett liv

Människa möter människa.
Jag möter dig.

Var du har varit och vart du är på väg vet jag inte. För du och jag, vårt möte, är ett nu. Alltid ett nu.

Ett ögonblick, en intervall av det som är ditt liv, ditt du. Oavsett om det då handlar om trettio sekunder vid kassan eller tio år av arbete sida vid sida. Det är alltid ett nu.

Trots att jag envist vill tro att varje människa är mer än summan av sitt förflutna måste jag inse att när jag möter dig ser jag endast en bråkdel av det liv som du har levt; det liv som har gjort dig, till det som är just du.

Jag ser inte vad du har varit mer om, jag känner inte till din livshistoria.

Din djupaste glädje, din mest nattsvarta smärta. Din tacksamhet, din förlust. Allt. För det är precis allt det här, och mycket därtill, som är livet.

Och bakom varje människa finns ett helt liv.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.