mitt i livet

Samtal för hjärtat

En stor del av de samtal jag för i mitt vardagliga liv rör sig på en ytlig nivå.

Vad ska vi äta idag. Kan du hänga upp kläderna. När börjar mötet. Vad ska du göra i helgen. Hur går det med studierna.

I den stilen.

Det är en samtalsnivå som är nödvändig för att få det vardagliga livet att rulla och för att skapa den initiala kontakten med människor.

Men den är väldigt saklig och helt ärligt ganska tråkig. Det är tråkigt av den anledningen att det är samtal som går att föra på tryggt avstånd bakom lyckta dörrar och höga barriärer.

Det är samtal för hjärnan (om ens det),
inte för hjärtat.

Men så finns det människor med vilka det grundläggande förtroendet — som endast kan uppstå över tid — finns, och där är det också möjligt att föra samtal bortom barriären.

Livgivande, närande samtal.
Samtal för hjärtat.

Och jag måste säga, att jag älskar de samtalen.

hejhepps-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det riktiga målet

Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.

Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.

Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.

Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.

Så jag gjorde inte det.

Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.

Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.

Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.

Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är vackert, konstaterade jag.

Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.

Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.

Från söndagens kaffeutflykt.

Från söndagens kaffeutflykt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dagen idag

Dagen idag heter fredag, ser ut som vintersol och doftar lågstadierast.

Jag idag bär min merinoulltröja för n:te dagen i rad och dricker kaffe med grädde fastän jag ogillar det. Note to self: måste köpa mjölk. Note to self 2: dags att tvätta min merinoulltröja.

Högtalaren idag ekar Cody Fry, senare Tongåvan och stundvis alldeles tyst när nätet krånglar. Då hörs bara mitt morr.

Dagen idag kallas städdag, är biblioteksbesöksdag och andas nervositet.

Dagen idag är fredag och leder till veckoslut.

Må det bli ett fint sådant för dig.

9CCFD3C4-18BE-4066-99D8-5756CAEBF7E9.JPG
87E031CB-0752-4A5D-B54D-904C45F72DA6.JPG
BD895E01-2227-48C3-B3B4-A0BF057A4806.JPG
D26CAFE3-83E3-4AB1-80BD-D936DCB77D22.JPG
445CEF08-CEB9-438F-AAED-2C703318B931.JPG
BD995303-0203-4727-BF57-6FD13E6245EF.JPG
E6A18725-EDEC-4457-9F45-3E7FAEB2A861.JPG
4CD21398-52C2-4675-8D9A-82EA79F473F3.JPG
FB2BB542-5CB7-4A77-9BF9-983AAF566C24.JPG
B9BD6745-A208-4193-B267-49AFE658573C.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

T j u g o h u n d r a a r t o n

Nyårsafton.

Jag ville skriva ett summerande och sammanfattande inlägg över året som har gått. Men eftersom en kronologisk redogörelse lätt blir för lång och långtråkig valde jag att skapa en egen blogglista för att fånga det viktigaste som har hänt under året. Bilder får ni också, från vinter, vår, sommar och höst.

Det blir inte mer bloggigt än så här.
Då kör vi.

Tre saker jag är stolt över

Jag lyckades bli filosofiemagister, sköta ett heltidsjobb och komma in på doktorandutbildningen under samma vår. Det är jag oerhört stolt över trots att det stundvis var omåttligt jobbigt att balansera ett heltidsjobb, ett deltidsjobb och en magisteravhandling med pressad deadline på samma gång.

Usch, det gör jag inte gärna om. Men hej — jag klarade det!

Mina mest använda ord och -uttryck under året

Rimligtvis, i mitt anletes svett, tusan, bökigt, bejaka och vila.

Året 2018 beskrivet med en mening.

Skulle jag beskriva året 2018 med en mening och tre centrala ord vore det:

ett jämntjockt och stabilt vuxenår.

Det var en fullspäckad vår och en ännu mer fullspäckad höst och en programfylld semester däremellan — därav ordet jämntjockt. Ändå har jag haft lyckan att ha en stabil inkomst, regelbunden motion, inga förändringar i mina nära relationer, mitt boende eller i min hälsa, alltså har året varit stabilt.

Över huvud taget har jag stigit in helhjärtat i arbetslivet, börjat tycka om starka ostar, oliver och märkliga maträtter som blinier och rom vilket betyder att jag har erövrat vuxenheten på riktigt.

Den viktigaste insikten under året som gått

(Varför ställer jag så svåra frågor åt mig själv!?)

Jag vill säga att den viktigaste insikten som jag har gjort under året tillfaller huvudkategorin gränser. Gränser i mental, fysisk, kulturell, religiös och geografisk mening.

Jag har lärt mig en hel del om mina egna gränser, börjat förstå mig på andras gränser, fått uppleva vad som händer när två människor med två olika gränser möts och har också vågat stretcha mina egna gränser.

Det här gjorde jag, som jag aldrig gjort förut

Supertråkig jag som bara pratar om jobb och studier, men onekligen dyker ju tankar som påbörja forskarutbildning, delta i vetenskapliga konferenser och skriva artiklar upp. Men hur tråkigt är det väl inte att endast läsa jobb.

Här kommer alltså lite alternativa sanningar (som fortfarande är sanna): hade min första betalda semester, åt sushi, besökte Pafos, skaffade ett riktigt gymkort, lärde mig vad dagtraktamente betyder, såg Gudfadern-filmerna, lärde mig mitt första snowboard-trick och söndrade min telefon och dator.

Den bästa boken jag har läst under året

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen. Helt klart. Läs min recension här.

Det här är mina planer inför år 2019

Egentligen har jag inga storartade planer utan siktar på ännu ett stabilt vuxenår. Om det förra var jämntjockt önskar jag att det här också blir ett jämnt år, men helst jämtunnt år. Det blir väl mest jobb, lite spelningar, bloggande, läsande, motionerande, några resor men mest hemmaplan.

Må det bli ett fint år. För mig.

För dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En liten julhälsning

Att jag har tagit jullov är uppenbart med tanke på min sega blogguppdatering. 

Jag tänkte först att jag borde förklara, försvara och be om ursäkt. Men egentligen är jag bara glad om jag inte har min vanliga bloggstatistik under de här juldagarna.

Jag kanske är den världshistoriens enda bloggaren som någonsin har önskat att läsarna inte ska kika in som vanligt. Må så vara.

För egentligen är det precis som det ska vara då; att du är upptagen med att umgås, njuta, vila. Att du har fullt upp med att se dina nära och kära, verkligen se dem. Att du varken har tid eller lust att sitta vid en skärm. Jag hoppas det är så.

Efter de här juldagarna ska jag förstås återgå till sedvanligt bloggande. Jag lovar.

Men tills dess önskar jag er frid, en fridfull jul.

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jullovar att ta det lugnt

Jag har blivit med jullov. Officiellt och allt.

Till skillnad från mitt sommarlovs stora misstag, att med makt trycka in så mycket program som möjligt, har jag jullovat mig själv att riktigt på riktigt ta det lugnt.

Statusuppdatering: det är sjukt svårt och jag är otroligt dålig på det.

Sett från den ljusa sidan kan ju konstateras att jag tycker om mitt jobb så mycket, att det är svårt att vara ojobbat. Sett från den mörkare sidan vet jag, att för att orka med en lång vårtermin måste jag släppa tankarna på jobb och göra annat.

Men det är klart att det tar tid att skifta sättet att tänka.

Mindsetet (om ni tillåter ett fult svengelskt begrepp) måste helt enkelt få tid att byta. Det är svårt att gå från go go go till no no no.

Men jag försöker kurera det med god litteratur, sliskiga filmer, solskenspromenader, kvällsglögg och levande ljus.

Det fungerar rätt så bra,
ändå.

44CFE237-A837-4EAB-A71D-B4DB49552D8F.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

Om en talande tystnad i söndags.

Om en talande tystnad i söndags.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.