Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag. 

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Idel kärlek

Det är klart jag bävade.

Mitt hjärta naket på er skärm utan att skälva, utan att tveka — vilken människa förmår väl det? Inte jag i alla fall.

Det är klart jag hade målat upp mardrömsscenarion.

Föreställt mig hur ni personifierar de skamfyllda rösterna i mitt huvud. Fyller min e-post med arga mejl om att jag ska skärpa mig, dra upp snoret. Eller överröser min meddelandekorg med bitska kommentarer om att jag ska bita ihop och måra på som alla andra.

Men ni,
bästa läsare, ni,
fyllde min inkorg med idel kärlek.

Jag glömde, att ni inte är rösterna i mitt huvud.

Jag glömde att ni är goda, milda, mjuka. Varför glömmer jag så lätt att vår nästa i de allra allra flesta fall faktiskt vill mig väl? Varför utgår vi från att vår medmänniska önskar lidande och nöd över oss? Jag gör inte det, inte du heller.

Ni överröste mig med kärlek och för det vill jag säga ett stort tack. Det ger mig mod att våga dela med mig här, och det i sin tur ger mig en väg framåt.

Mitt varmaste, mest ödmjuka tack.

Foto: Ebba Åström

En lite längre andningspaus

Det är lätt att prata om det i efterhand.

När det värsta är över och jag med facit i hand kan konstatera “puh, jag klarade det ändå”. När jag står på toppen av mitt mentala berg och inser att det var tufft, att det kunde ha varit mycket värre, men ändå tacksamt får konstatera: slutet gott, allting gott.

Det svåra är att vara mitt i det.

Att balansera sig fram bland förväntningarna (vems förväntningar?) på att leva enligt den kompletta, felfria livsstil som basuneras ut i flöden i mina sociala medier, i kontrast till den djupa längtan efter att få leva ett liv i transparens och öppenhet. Jag slits mellan inre viljor och min naturliga drift att bevara min egen integritet.

Någonstans där står jag just nu: mitt i den egna kluvenheten och bland de många frågorna.

Och frågorna ja — hur ska jag hitta rimliga svar åt mina medmänniskors välmenande spörsmål, när jag själv febrilt försöker orientera mig fram i de många frågetecknens krokiga djungel? Hur ska jag förklara för någon hur jag känner, när jag knappt själv förstår vad som sker?

Det enda jag vet är att jag har varit för trött, för länge.

Att mitt arbetsminne inte fungerar som det ska, som det brukar. Att jag lever som i en tät dimma, oförmögen att fokusera och nå den där skärpan som jag brukar ha. Att jag känner en matt likgiltighet som är totalt främmande, skrämmande, för mig.

Och att allt jag behöver helt enkelt är en andningspaus.
En lite längre andningspaus än vanligt.

Men frågorna, ja.
Ändå.

Hur vilar man hjärnan? På vilket sätt har själen sjukledigt? Hur botar man trötthet? Måste jag se hängig och ofräsch ut hela tiden nu? Får jag vara glad ibland? Måste jag vara hemma i isolering hela tiden? Får jag gå på café? Ska jag skriva om det här på min blogg?

Svaret på den sista frågan blev ändå ett ja. Av många orsaker.

Däribland följande: jag vill leva ett liv i transparens, jag mår bättre när jag får processa och skriva om vad som händer, det har synts i mina tidigare inlägg och det kommer kanske att synas på min blogg oavsett. Och jag är hemskt dålig på att smussla med och undanhålla sanningen.

Så här är jag nu.

I behov av en lite längre andningspaus. Men det är okej.

Jag känner ändå, att det är fullkomligt okej.

Inte så många svar

Någon klok person har någon gång sagt att det kanske inte handlar så mycket om att ha alla svaren, utan snarare att ställa rätt frågor.

Det finner jag enormt trösterikt för det är så tröttsamt att leta efter svar dagarna i ändå. Jag, du, våra medmänniskor är sanningssökande själar och vi förbittras när vi inte omedelbart finner vad vi söker.

Illa är det, om det vi söker är mycket mer komplicerat och inte alls så svartvitt som vi hade trott. Än värre om det vi söker inte alls är det vi ville att det skulle vara.

Nej det är en tröttsam jakt. Det finns inget kravlöst i den, jakten efter svaren, det finns inget vilsamt i det.

Men idag vilar jag i att inte ha så många svar.
Men jag blev ställd en rätt fråga.
I rätt tid.

Och med ens kände jag många knutar lösas.

Kanske hen, vem det nu än var som har sagt att det handlar om att ställa rätt frågor, hade precis rätt svar.

Du blir vad du läser

Människan blir vad hon ser.

Det må vara en sanning med en mängd modifikationer, men likväl vågar jag påstå att det är en sanning.

Inte så att människan omedelbart så att säga blir vad hennes ögon fäster sin uppmärksamhet på, men hon tar till sig andra människors sätt att leva, se ut och bete sig beroende på vad hon omger sig med. Hon läser världen och uppfattar subtila signaler på en livsstil som hon sedan börjar eftersträva.

Kanske vi istället kan säga att hon undermedvetet strävar efter att bli vad hon ser?

Därför tänker jag: människan behöver se mer av litteratur och läsning.
Bilder på böcker, bokhyllor, litteraturmöten, läsare, skribenter.
Allt det här i sina instagramflöden, i sitt youtube-tittande, i sitt podcast-lyssnande.

Jag är den första att erkänna att jag påverkas enormt när människor lägger upp bilder på deras bokstunder. Det är riktigt så att jag känner ett sug efter att plocka upp en bok och sätta mig under filten med en gång.

Akut boklängtan, kan vi kalla det.
Andra människor kanske upplever det här suget när det kommer till bilder på resor eller mat.

För mig är det böckerna.
Det är alltid böckerna.

Hett tips för året 2019: fyll ditt flöde med det som du själv vill ha mer av. Hett tips nummer två: må det vara böcker!

Nådiga löften

Jag lovar att vara mer lyhörd för min kropps, mitt psykes signaler.
Jag vill bli bättre på att också våga agera i enlighet med de här signalerna.

Jag lovar att inte läsa skönlitteratur av tvång.
Jag strävar efter att läsa med nöje och för att jag njuter av det.

Jag lovar att inte anklaga mig själv för sådant som inte är mitt fel.
Jag vill vara mer nådig mot mig själv.

Jag lovar att inte vara hård mot mig själv när jag skippar en träning.
Jag strävar efter att ha en hälsosam relation till motion.

Jag lovar att det är okej att inte blogga varenda dag.
Jag äger bloggen, bloggen äger inte mig.

Jag lovar att det är okej att äta choklad på en helt vanlig vardag.
Jag vill ha en sund syn på vad jag äter.

Och jag lovar att det inte gör något om jag bryter något av de här löftena.
Jag vet att det inte gör något.