Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Läst på sistone: gripande läsning

Jag har haft privilegiet att få läsa riktigt bra böcker på sistone. Här kommer tre av mina senast lästa, som alla har varit gripande läsning på olika sätt.

Carlos Ruiz Safón (2001/2005) Vindens skugga

Det här är det bästa jag har läst i år och den åkte direkt på min topp 10-lista.

Berättelsen är som en mattväv där lösa trådar småningom knyts samman i ett fantastiskt och otroligt mönster. När jag läste det här kom jag att tänka på Boktjuven, Sherlock Holmes-böckerna och också Kafkas Processen.

Den kretsar kring en ung pojke som stöter på en bok som förändrar hela hans liv. Han blir uppslukad av berättelsen och författarskapet, och jakten efter att få veta mer om författaren leder honom på ett otippat och skrämmande äventyr.

Som läsare bara måste jag få veta hur allt hänger ihop. Och det leder till att jag är klistrad vid boken från första till sista sidan. Läs den, gott folk!

Albert Camus (1942/2009) Främlingen

I mitt projekt att läsa mer böcker ur litteraturhistorien tog jag mig an denna klassiker. Den är tidlös i sin övergripande tematik om meningslöshet och absurditet.

Den handlar om Mersault som av en slump görs till mördare. Trots att han är anklagad för mord anses hans “brott” att inte begråta sin framlidna mor vara ett lika allvarligt brott, och de här två händelserna spinner vidare i en absurd Kafka-spiral.

När jag läser den här kommer orden stilren och minimalistisk genast till mig. Det är läsning som väcker en mängd frågor och som har en väldigt lång eftersmak.

Läs om du vill ha lite mer utmanande läsning att bita i!

John Boyne (2006/2010) Pojken i Randig Pyjamas

Jag måste erkänna: jag har en “skämslista” när det kommer till litteratur.

Och till skillnad från vad man skulle kunna tro består listan inte av böcker jag skäms över att ha läst, snarare över böcker som jag skäms över att jag inte har läst. Den här har länge varit på den listan men inte längre!

Som modersmålslärare är ju den här ett måste att ha läst, eftersom den används så ofta i skolkontext. Jag förstår det. Berättelsen om två pojkars möten på båda sidorna om stängslet till ett koncentrationsläger är gripande läsning.

Och visst är det genialiskt att skildra mänsklighetens mörkaste kapitel genom ett barns ögon. Det gör läsningen fängslande, tankeväckande och ett måste att läsa.

Jag kan verkligen se att den här boken griper en ung och gammal publik, och också vana som ovana läsare.

Bokåret 2018

Hur länge har jag längtat efter att få publicera det här inlägget?

Från och med 2017 beslöt jag att fotografera pärmbilden på varenda bok jag läser, och nu får jag visa upp mitt härliga, spretiga, färgglada bokgalleri för år 2018.

Mitt mål att läsa 100 böcker under 2018 uppnådes inte riktigt, men 80 böcker blev saldot för hela året och det är jag nöjd med! Jag har samma mål på 100 böcker för i år också, och jag tror att jag sannolikheten för att uppnå det i år är många gånger större.

Men här, kära läsare, lite läsinspiration för året:

Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är så vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Hur jag väljer böcker

För ett tag sedan frågade jag mina IG-följare och Facebookvänner om vad som är avgörande för dem, när det kommer till att ta sig an en ny bok.

Det finns ju nämligen oändligt mycket att läsa, och sist och slutligen kan vi inte läsa allt. Vilka faktorer eller aspekter som är viktiga för oss, när vi väljer att plocka upp en bok är därför något som intresserar mig.

I det här inlägget kommer jag att dela med mig om hur jag väljer böcker.

Min läsning har förändrats väldigt mycket under åren. Tidigare, i mina tonår, läste jag helst böcker där igenkänningsfaktorn var hög. För mig var det viktigt att känna igen mig i karaktärerna, och kunna spegla mig själv i den verklighet som skildrades.

Numera läser jag gärna litteratur som utmanar. Det är klart att jag också läser böcker som jag vet att överensstämmer med min syn på livet, men i stor utsträckning läser jag böcker som ger mig helt nya perspektiv.

Någon klok sade en gång: “Jag har ju bara ett liv — genom böckerna får jag uppleva så många andra!”. Det får sammanfatta min filosofi gällande läsning.

På en rent praktisk nivå bestäms min läslista utifrån följande faktorer:

Efterforskning. Ja, jag ägnar förhållandevis mycket tid åt att läsa om böcker. Jag skrollar gärna igenom bokhandlars och förlags webbsidor i jakt på nya intressanta namn och titlar. Mer tips på hur man får läsinspiration hittar du i det här inlägget.

Kända författare. Jag har vissa författare som jag troget följer. Dessa är Karin Erlandsson, Peter Sandström, Jonas Hassen Khemiri, Stefan Ahnhem, Fredrik Backman för att nämna några. Jag har fattat tycke för de här författarnas teman, röst och stil och följer deras karriär och böcker, om inte slaviskt så åtminstone väldigt troget.

Aktuella böcker. Böcker som tar upp teman som är aktuella i samhället läser jag gärna. Just nu är det förstås många böcker om rasism, feminism och polarisering som gäller.

Fängslande teman. Böcker som har annorlunda teman eller intressant handling fångar mig. Till exempel gillade jag David Levithans bok Du som handlar om en pojke som vaknar upp i en ny kropp varje morgon. Boken om Kim Wall önskade jag in till biblioteket i Vasa och väntar med spänning på att få läsa den.

Baksidestexten. Trots att jag väldigt långt planerar min läsning älskar jag att strosa i lugn och ro bland bokhyllor. Hittar jag en bok med en intressant titel plockar jag upp den och läser baksidestexten. Verkar boken intressant åker den ofta hem med mig. Det här visar verkligen på hur viktigt det är med baksidestexten!

Vad är avgörande för dig
då det kommer till att ta dig an en ny bok?

Läst på sistone: icke-normativ litteratur

På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.

Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta

För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.

Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.

Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!

Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter

Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.

Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.

På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.

Eva Ström (2018) Rakkniven

Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!

Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.

Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.

Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.

De bästa fula böckerna

För ett tag sedan hade jag en gallup på instagram och facebook där jag frågade mina följare: vad är avgörande för dig då det gäller att ta dig an en ny bok? 

Många svarade att faktorer som avgör är om författaren är bekant, om boken är aktuell eller om baksidestexten är fängslande. Förvånansvärt många sade ändå att pärmen avgör och det här fann jag väldigt intressant!

Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Att pärmen avgör om vi plockar upp en bok eller inte, säger väldigt mycket om hur läsning ser ut idag. Förut kunde förlag ge ut samtliga böcker med exakt samma pärm, men endast med ett annat författarnamn och boktitel (ni har väl sett de mörka böckerna med sirliga gulddetaljer hemma hos far- och morföräldrar eller på antikvariat?).

Jag har full förståelse för pärmens betydelse — jag påverkas absolut av det! Jag tror ändå att det finns mycket sanning i det engelska talesättet: “Don’t judge a book by its cover”, hur klyschigt det än är.

Mitt bästa tips för dig som vill minimera pärmens inflytande på din läsning är: studera litteraturvetenskap! Jag har aldrig läst så många fula böcker som under min studietid och jag hade gått miste om väldigt många pärlor om jag inte hade gjort det.

Därför vill jag dela med mig av de bästa fula böckerna jag har läst!

VIHELM MOBERG (1949) UTVANDRARNA

Ja, det här klassiska utvandrareposet är såklart med. Bör sägas att jag läste den här i en version från 1995 som är förskräcklig. Men storyn är ju fenomenal och något som alla borde läsa.

Relativt nyligen har böckerna kommit ut i en urläcker pocketutgåva och det gör att läsningen inte alls är så motig som den var när jag läste de där tegelstensböckerna med gulnade sidor, suspekta lukter och genomful pärm. Som tur visste jag att innehållet var värt det. Varenda sida.

MIGUEL DE CERVANTES (1615) DON QUIJOTE

Det här var min favoritbok av de närmare 150 böckerna som jag läste när jag studerade litteraturhistoria. Fastän den är fyrahundraår gammal är den inte alls utdaterad. Det är en roman om en fattig adelsman, Don Quijote, som har förälskat sig i riddarromaner (väldigt populära när boken utkom) och följaktligen tror att han själv lever i en sådan värld. Att han råkar ut för dråpliga situationer är föga förvånande.

Don Quijote är en bok att gapskratta till. Den är ful som stryk (fastän min version ovan inte var så illa) men innehållet är guld. Läs den för allt i världen!

STEFAN EINHORN (2011) ÄNGLARNAS SVAR

Se på pärmen och erkänn: det är inte bok man direkt skulle plocka upp ur bokhyllan. Den ser ut att vara urgammal och så är den från 2011, men fastän pärmen inte är särskilt tjusig måste jag ge en eloge till förlag och författare i och med att boken är klimatsmart pocket.

Nog om pärmen, innehållet då. Boken handlar om Hanna som kommer till Sverige efter andra världskriget med de vita bussarna. Hanna får anställning som barnflicka vid en familj. Hon är god men väldigt reserverad. Vad hon har varit med om är ett mysterium som så småningom löses upp under bokens gång.

Det är många år sedan jag läste den här, men det är en bok som lämnar kvar. Den berörde mig djupt och jag läser den gärna igen.

Vilken är din bästa fula bok?

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Varför jag delar mina läsupplevelser

Jag tycker att ni kan inleda er helg med att läsa den här superintressanta artikeln om litteraturpplevelser i sociala medier i Svenska Yle.

Artikeln lyfter alltså upp hur litteratur och läsning idag inte alls är en lika enslig upplevelse som den kanske var förut, för idag delar läsare bilder på bokomslag och läsupplevelser på instagram och andra sociala medier.

När jag läste den här spännande artikeln började jag fundera på min relation mellan litteratur och sociala medier. Jag känner definitivt igen mig i det som Hanna Ylöstalo säger, att publicerandet av läsandet ibland är på bekostnad av det faktiska läsandet. Ironiskt nog.

Ni vet ju det, att jag ofta skriver om böcker på min blogg, och mitt instagramflöde svämmar över av bokbilder (helst i kombination med kaffe).

Och orsakerna till att jag gärna och ofta delar med mig av mina läsupplevelser på sociala medier är för att jag väldigt gärna vill uppmuntra till läsning. Om jag lyckas inspirera en enda människa till att vilja plocka upp en bok, läsa något helt nytt eller utmana sitt läsande känner jag att jag har lyckats.

En annan orsak till att jag delar mina läsupplevelser är också för att jag vill höra om någon annan har läst samma bok. Jag vill höra respons och åsikter och analyser.

Jag själv blir inspirerad av att se böcker i mitt flöde — och min förhoppning är att just du inspireras av mitt!