Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

IMG_5375.jpg

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

IMG_5378.jpg

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

IMG_5374.jpg

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Genom min systers lins

Jag har en syster.

Hon är lik mig på många sätt men väldigt olik mig på många andra. Precis som en syster oftast är.

Hon har en talang för att fånga bilder, stunder, ögonblick på ett sätt som jag inte förmår. Därför låter jag henne få tala genom det här inlägget, genom hennes lins. En bild säger mer än tusen ord, och allt det där.

Alla bilder tagna av bästa syster Ebba Åström.

DSC03128.jpg
DSC03097.jpg
DSC03180.jpg
DSC03117.jpg
DSC03113.jpg
DSC03142.jpg
DSC03190.jpg
DSC03157.jpg
DSC03093.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte där

Jag hoppas att du fick en fridfull jul.

Eller en programfylld jul. Eller precis en sådan jul som just du ville ha och behövde. Tänk att vi kan ha så olika uppfattningar om vad julen är och ska vara.

På sistone har jag tänkt en hel del på julen. Särskilt efter att jag lyssnade på Norrena & Frantz senaste podcast-avsnitt, där de menade att julen är som en måttstock för livet.

Jag håller med. För det finns få andra tillfällen då man blir lika smärtsamt medveten om vad man har och vad man saknar som under julens festligheter. Det här gäller allt från relationer till materiella ting och mål i livet.

Jag har tänkt en hel del på de som känner saknad och sorg den här julen, som firar den första julen med ett utan. Som firar den femte, tionde, tjugonde julen — fortfarande med ett utan.

Jag har tänkt på de som är ensamma och på de som lider av depression den här julen.

Vilket hån de här människorna måste uppleva det vara, att höra de aldrig sinande sångerna om hur “holly and cheer” eller “merry and gay” man ska vara under den här tiden.

IMG_5392.jpg

Ja, mina tankar har sökt sig till dem som omges av de här sångerna, förväntningarna, kraven på att allt ska vara idel fröjd och glädje. Som omringas av allt det här, men som helt enkelt inte är där.

Om det är du, hoppas jag att du fick precis en sådan jul som du behövde. Kravlös. Lugn. Ens uthärdlig.

Den behöver inte vara en sådan som målas upp av andras förväntningar och föreställningar. Bara en sådan jul som just du behövde.

För det är okej, okej, okej att inte vara där.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En liten julhälsning

Att jag har tagit jullov är uppenbart med tanke på min sega blogguppdatering. 

Jag tänkte först att jag borde förklara, försvara och be om ursäkt. Men egentligen är jag bara glad om jag inte har min vanliga bloggstatistik under de här juldagarna.

Jag kanske är den världshistoriens enda bloggaren som någonsin har önskat att läsarna inte ska kika in som vanligt. Må så vara.

För egentligen är det precis som det ska vara då; att du är upptagen med att umgås, njuta, vila. Att du har fullt upp med att se dina nära och kära, verkligen se dem. Att du varken har tid eller lust att sitta vid en skärm. Jag hoppas det är så.

Efter de här juldagarna ska jag förstås återgå till sedvanligt bloggande. Jag lovar.

Men tills dess önskar jag er frid, en fridfull jul.

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så mycket bättre

Jag har handlat de sista julklapparna och slagit in dem. 

Tänk att något så banalt kan bli ett sådant hjärnspöke, få en så hög tröskel. Men tänk hur snabbt tröskeln sjunker när man får göra det i gott sällskap. 

Att jag har handlat och slagit in julklappar, är alltså inte hela sanningen, för också de mest vardagliga sysslorna ändrar skepnad när man får göra det i goda vänners lag. Och när goda vänners lag är melodin hör många (långa) kaffepauser, skratt, löjliga presentförslag och roliga anekdoter till.

Jag får konstatera: så mycket, blir så mycket bättre, lättare och roligare när man inte gör det ensam. 

Mera sådant, ja ja tack!

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Själens stötdämpare

Cykeln är mitt fordon.

Jag gillar att cykla, gör det gärna, och föredrar att cykla än att åka bil. Nå, till följd av det här, har jag inte kunnat undgå att märka vilken skillnad snön har på mitt cyklande.

Utöver förväntade resultat av snö — som att det är halt, lite farligare, mer bökigt och mycket tyngre än utan — har jag märkt en positiv effekt också. Snön är stötdämpande.

Alla trottoarkanter och kullerstenar är så mycket behagligare och lättare att ta sig över, när ett lager av snö täcker marken. Kanterna blir mjukare, stötarna mildare. Och att cykla på kompakt, snötäckt mark är ju nästan ljudlöst. Oerhört behagligt för öronen, för själen.

När mörkret ligger som tyngst över oss nordbor, virar vintern in oss i ett mjukt vintertäcke för att ta bort hårdheten som i övrigt råder.

Med risk för att låta som en naturromantiker vågar jag fråga:
är det inte precis just det, som vi borde göra med oss själva under vintern?

Vara nådiga och milda med oss själva, när det i övrigt är så mörkt och kargt.

Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock.  Va int orolig mamm!

Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock. Va int orolig mamm!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jullovar att ta det lugnt

Jag har blivit med jullov. Officiellt och allt.

Till skillnad från mitt sommarlovs stora misstag, att med makt trycka in så mycket program som möjligt, har jag jullovat mig själv att riktigt på riktigt ta det lugnt.

Statusuppdatering: det är sjukt svårt och jag är otroligt dålig på det.

Sett från den ljusa sidan kan ju konstateras att jag tycker om mitt jobb så mycket, att det är svårt att vara ojobbat. Sett från den mörkare sidan vet jag, att för att orka med en lång vårtermin måste jag släppa tankarna på jobb och göra annat.

Men det är klart att det tar tid att skifta sättet att tänka.

Mindsetet (om ni tillåter ett fult svengelskt begrepp) måste helt enkelt få tid att byta. Det är svårt att gå från go go go till no no no.

Men jag försöker kurera det med god litteratur, sliskiga filmer, solskenspromenader, kvällsglögg och levande ljus.

Det fungerar rätt så bra,
ändå.

44CFE237-A837-4EAB-A71D-B4DB49552D8F.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tröskeln till våra hem

Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.

Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?

Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?

För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.

Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.

Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.

Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

IMG_5359.jpg

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

IMG_5358.jpg

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

IMG_5360.jpg

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.