En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

 Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De bästa fula böckerna

För ett tag sedan hade jag en gallup på instagram och facebook där jag frågade mina följare: vad är avgörande för dig då det gäller att ta dig an en ny bok? 

Många svarade att faktorer som avgör är om författaren är bekant, om boken är aktuell eller om baksidestexten är fängslande. Förvånansvärt många sade ändå att pärmen avgör och det här fann jag väldigt intressant!

 Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Att pärmen avgör om vi plockar upp en bok eller inte, säger väldigt mycket om hur läsning ser ut idag. Förut kunde förlag ge ut samtliga böcker med exakt samma pärm, men endast med ett annat författarnamn och boktitel (ni har väl sett de mörka böckerna med sirliga gulddetaljer hemma hos far- och morföräldrar eller på antikvariat?).

Jag har full förståelse för pärmens betydelse — jag påverkas absolut av det! Jag tror ändå att det finns mycket sanning i det engelska talesättet: “Don’t judge a book by its cover”, hur klyschigt det än är.

Mitt bästa tips för dig som vill minimera pärmens inflytande på din läsning är: studera litteraturvetenskap! Jag har aldrig läst så många fula böcker som under min studietid och jag hade gått miste om väldigt många pärlor om jag inte hade gjort det.

Därför vill jag dela med mig av de bästa fula böckerna jag har läst!

utvandrarna2.jpg

VIHELM MOBERG (1949) UTVANDRARNA

Ja, det här klassiska utvandrareposet är såklart med. Bör sägas att jag läste den här i en version från 1995 som är förskräcklig. Men storyn är ju fenomenal och något som alla borde läsa.

Relativt nyligen har böckerna kommit ut i en urläcker pocketutgåva och det gör att läsningen inte alls är så motig som den var när jag läste de där tegelstensböckerna med gulnade sidor, suspekta lukter och genomful pärm. Som tur visste jag att innehållet var värt det. Varenda sida.

cervantes.jpg

MIGUEL DE CERVANTES (1615) DON QUIJOTE

Det här var min favoritbok av de närmare 150 böckerna som jag läste när jag studerade litteraturhistoria. Fastän den är fyrahundraår gammal är den inte alls utdaterad. Det är en roman om en fattig adelsman, Don Quijote, som har förälskat sig i riddarromaner (väldigt populära när boken utkom) och följaktligen tror att han själv lever i en sådan värld. Att han råkar ut för dråpliga situationer är föga förvånande.

Don Quijote är en bok att gapskratta till. Den är ful som stryk (fastän min version ovan inte var illa) men innehållet är guld. Läs den för allt i världen!

änglarnas svar.jpg

STEFAN EINHORN (2011) ÄNGLARNAS SVAR

Se på pärmen och erkänn: det är inte bok man direkt skulle plocka upp ur bokhyllan. Den ser ut att vara urgammal och så är den från 2011, men fastän pärmen inte är särskilt tjusig måste jag ge en eloge till förlag och författare i och med att boken är klimatsmart pocket.

Nog om pärmen, innehållet då. Boken handlar om Hanna som kommer till Sverige efter andra världskriget med de vita bussarna. Hanna får anställning som barnflicka vid en familj. Hon är god men väldigt reserverad. Vad hon har varit med om är ett mysterium som så småningom löses upp under bokens gång.

Det är många år sedan jag läste den här, men det är en bok som lämnar kvar. Den berörde mig djupt och jag läser den gärna igen.

Vilken är din bästa fula bok?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än vanlig

Den här fredagen har varit härlig och vanlig.

En helt vanlig fredag då jag knäpper på Radio Vega, antingen lagom till Skivrådet eller allra senast till Tongåvan, och du suckar och himlar med ögonen litegrann. Men bara litegrann, för så fort KAJ eller ”We found love” eller Markoolio spelas är du med på noterna, precis som om det var du som knäppte på radion i första hand.

En helt vanlig fredag då vi tillreder vår tacogratäng med gemensamma, alltid dansanta, ansträngningar.  För det är det enda rimliga sättet att tillreda en proper tacogratäng på, dansant.

En helt vanlig fredag då jag brister ut i spontan, alltid överdramatisk lipsync till smöriga ballader, och där första bästa gurka eller köksslev får agera tillfällig mikrofon. Och du skrattar och säger att jag ska sluta fjanta mig, men jag vet att du egentligen älskar att se mig busa så där.

Och en helt vanlig fredag då vi aldrig kan bestämma oss för vilken film vi ska se på. Och efter alldeles för lång tid — när osten på tacogratängen redan har blivit till en seg, oaptitlig hinna — väljer vi en film som är... medelmåttig.

Jag somnar, som vanligt, och du väcker mig med tillspetsad indignation och låtsad förnärmelse. Men jag vet att du egentligen tycker det är mysigt, att jag somnar i din famn.

En helt vanlig fredag alltså, 
förutom att en fredag med dig är allt annat än helt vanlig fredag.

 Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

 Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

 Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

 Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har många bitar fallit på plats.

A26A23E2-D61D-4C0C-B222-0DBAC73BFD43.jpg

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vi delar historia, skriver historia

Helgen spenderades tillsammans med vänner som jag har känt under största delen av mitt liv.

Galet, att det är så.
Galet fint att det är så.

Det är något särskilt med vänner som känner en inifrån ut. Som inte bara har sett mig växa upp utan som faktiskt har vuxit upp med mig. Som inte bara tycker att vissa händelser i mitt liv idag utgör roliga ankedoter, utan som var där för att dela dem med mig när de faktiskt hände.

Det är speciellt att kunna referera till sin bror med förnamn, utan vidare beskrivning, och veta att alla är med på noterna direkt. Det är fint att kunna nämna ett visst rum i ens barndomshem och alla vet precis vilket jag talar om. Det är fantastiskt att kunna referera till ett mörkt, undangömt ställe i själens skamskrubb — och alla förstår exakt vad jag menar. Förstår alltid, dömer aldrig.

Det är inte helt lätt att skaffa goda, nära relationer i vuxen ålder. Det är förstås fullt möjligt och också jag har många sådana, men det finns något särskilt med vänner som man delar historia med.

Och inte bara delar historia — skriver historia.

Kvinnorna i mitt liv, tack för att jag får skriva historia med er.

7B956F30-D38A-4E4D-8EF5-33D467943EAF.JPG
 Några av mina fina vänner. Och helgens hjärtligaste skratt med mina byxors blixtlås i olyckligt ljus.

Några av mina fina vänner. Och helgens hjärtligaste skratt med mina byxors blixtlås i olyckligt ljus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

 Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

IMG_5091.jpg

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

IMG_4966.jpg

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.