Det förklarar allt

Aha! Din lilla rackare! Jag kände mig som Sherlock Holmes när jag fann den rimliga och logiska förklaringen till min lilla bloggsvacka.

På söndagkväll skrev jag att jag hade drabbats av blogglöshet och skrivkramp. En skam mot min bloggarstolthet. Samma kväll drabbades jag av en ordentlig halsbränna (yep) till följd av skålen med yoghurt och kiwi som jag åt till kvällsbit.

Trodde jag.

På måndag vaknade jag med kaktus i halsen och låg jag däckad hela kvällen. Rimligtvis blev det inget bloggskrivande då. Idag har jag jobbat bara litelite men mest sovit på soffan och drömt om märkliga män och maffiga lunchbufféer på ett sådär lagom feberyrt sätt.

Nu kurerar jag mig, dricker hinkvis med vatten av både okokt och kokt natur, slötittar på Suits på soffan och pimplar i mig vitaminer och havtorn som aldrig förr. Tajmingen är ju knappast den bästa. Men ni vet ju hur det är — höstlov och avslappning och immunförsvaret är lite lojt och då hugger den till.

Jag är sjuk väldigt sällan. Så pass sällan att det känns som en förolämpning när jag väl är det. Men samtidigt får jag väl säga att det är en enorm nåd att få känna sig förolämpad av plötsliga, milda förkylningar.

Verkligen, vilken enorm nåd det är.

Och man kan ju passa på att läsa lite härlig kaffelektyr. Som jag har längtat efter att lägga händerna på den här!

Högst vanlig

Idag tänker jag på min mormor som för tillfället är i soliga Spanien och lever livet.

Jag har rest en del med henne i mitt liv och alltid när vi har varit på restaurang och hon vill ha en pizza eller en hamburgare så säger hon: "Jag tar en högst vanlig pizza”.

Det är ett fantastiskt uttryck som jag med fördel tillämpar på många områden i livet.

Idag, har till exempel varit en högst vanlig tisdag (om än med en annorlunda svans på slutet i och med att vi ska gå och se Gambämark och att jag från och med idag har höstlov).

Jag tycker mest om högst vanliga veckoslut. Jag föredrar högst vanliga kvällar, födelsedagar, träffar med vänner. Och så vidare.

Det finns något skönt och anspråkslöst i det högst vanliga. Och det är ju genom att känna till det högst vanliga som vi också sedan kan identifiera det högst exceptionella.

Jag önskar er en högst vanlig vecka men kanske också en exceptionell svans på slutet, om du så vill!

I all sin enkelhet

Jag läser Människan är ett känsligt djur.
Den av Rafael Donner.

Det har blivit lite av min kaffelektyr. Ni vet. Sådant som man läser till kaffet. Lite som tilltugg. Utmärkt kaffetilltugg, vill jag påstå.

Och Donner skriver så träffande om hur rutinen är som ett fyrtioårigt äktenskap. Resan, däremot, är som ett passionerat förhållande med älskarinnan. Rutinen, vardagen, den gråa trögflytande massan av mån- tis- ons- torsdag är trygg och förutsägbar. Men i ärlighetens namn lite tråkig.

Ja visst håller jag med. Det är klart jag gör. Till stor del.

Men min kropp och själ är 98 % rutin och 2 % otippade händelser. Och just därför trivs jag så bra med min vardag. I ärlighetens namn är det få saker jag hellre vill ha i mitt liv just nu än vardag och rutin. Också om helgerna stiger jag upp tidigt, bara för att min kropp tycker att det är dags. Och det tycker jag själv också.

Jag må vara lite av en vardagsknarkare jag,
men jag älskar det modesta och anspråkslösa i vardagen.

Vardagen i all sin enkelhet.

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Morgonens fläckfrihet

Jag kan inte säga att jag är en morgonmänniska
men jag har definitivt blivit en morgonmänniska.

Jag stiger gärna upp tidigt om morgonen. Kokar en, nej vem försöker jag lura, tre koppar kaffe och tänder några ljus. Kanske läser jag dagens tidning eller en bok, eller så plockar jag fram skrivdon och skriver lite.

Och aldrig är det så skönt, som tidigt om morgonen.

Trafiken har ännu inte vaknat. Solen ligger ännu och drar sig, för att alldeles snart sträcka på sig och låta sina långa strålar också nå oss nordbor. Det hörs inget ljud från grannar, inga ekon dånar i trapphuset. Skulle jag inte veta bättre kunde jag tro att jag är ensam i hela världen. En tanke som inte alls skrämmer utan är… fridfull.

Stillheten är vacker. Tystnaden välkommen. Dagen är ännu fläckfri.

Snart, snart börjar bilarna susa utanför fönstret. Snart börjar ljudet av surrande smoothiemaskiner och dörrar som stängs höras. Och snart ska också jag ta itu med dagen.

Men det är bara snart.
Snart.

Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst Mellanblad? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.

Fredad fredag

Jag har kommit på en sak!

Det är helt sjukt bra och förändrade min syn på mitt livs dagar. 

Jag säger inte att vi måste göra den här dagens insikt till en flaggdag, men jag säger inte heller att det är en dum idé.

Min insikt ja? 

Ni kommer kanske att fact check  det här och tycka något annat, men kan vi inte alla bara hålla med om att den enda rimliga förklaringen till att veckodagen fredag heter så, är för att den bör vara just det - fredad.

BOOM! 

Min perfekta fredag är fri från allt som plikt och skyldigheter innebär, för min fredag är fredad från sånt. Inte alltid, men just idag är den det. Och för det är jag tacksam.

Jag säger inte att jag har slagit upp ordet fredag i min etymologiska ordbok. Och jag menar inte att jag nödvändigtvis har korrekt tolkning. Men om ni tycker att den här insikten är värd en egen internationell temadag är jag helt med på noterna!

Ha en fredad fredag ✨ 

Det mest udda glädjeämnet

Idag när jag cyklade hem från jobbet fick jag höra ljudet av inte en, utan två Chevrolet van-motorer. 

(Det här var för övrigt den märkligaste inledningen på ett blogginlägg. Någonsin.)

Det här ljudet värmde mitt hjärta enormt eftersom min familj har en märklig relation till chevys och jag känner igen deras motorljud på långa vägar.

Jag kom att tänka på att det är ett väldigt udda glädjeämne: att glädjas åt ett motorljud. Speciellt eftersom mitt intresse för bilar i allmänhet — och bilmotorer i synnerhet — är så gott som obefintligt.

Men det är ju ändå en bra egenskap, att kunna glädjas åt livets udda. Och när jag kom in på de här banorna kom jag att tänka på en massa udda glädjeämnen i mitt liv. Låt mig därför nämna några!

Udda glädjeämnen i mitt liv

● En perfekt mogen avokado

● När någon säger att de har sett, hört eller varit med om något som fick dem att tänka på mig

● Ett nystädat hem

● Tacogratäng ❤

● När man lyssnar på livemusik och bastrumman eller basen orsakar vibrationer i hela kroppen (men det här kan jag bara njuta av om jag har öronproppar för annars är jag så rädd om mina öron)

● Att äta smörgåsar hos andra än en själv (varför är de alltid så mycket godare!?)

● En nyduschad och insmord kropp (min egen, alltså)

● När någon annan börjar sjunga samma låt,  samma fras i samma tonart på exakt samma tidpunkt som jag

● Loppisfynd (som den häftiga vasen på första bilden i inlägget)

● Accidentally twinning med någon. Alltså när någon har samma outfit för dagen och det är helt oplanerat och spontant.

● När jag lagt upp håret i en slarvig knut utan vare sig eftertanke eller spegel — och den blir fantastisk!

Märklig min till trots — en slarvig och oplanerat fin hårknut. Att jag var tvungen att rota i bildarkviet för att hitta den här bilden är oroväckande och sorgligt. Inga "casual messy hair buns" sedan 2016 för min del.

● När mina småsyskon ber mig om hjälp i frågor som berör modersmål och litteratur

● När jag får använda ett ord jag nyss har lärt mig

● När någon kommer ihåg något som jag har nämnt i förbifarten, och återkopplar till det i ett senare skede. Till exempel om jag är på jakt efter ett ovanligt föremål, och så skickar någon en bild senare "är det en sådan här du menar?". Så underbart.

● Basgången i Charlie Puths låt ”Attention”

● När jag kombinerat plagg som jag vanligtvis inte kombinerar, och märker att det blev oväntat snyggt

● När jag läser en bok som jag bara roffat åt mig ur bibliotekshyllan och den är förvånansvärt bra!

● När NI, kära bloggläsare gillar och kommenterar mina blogginlägg. Det värmer och driver mig framåt!

Foto: Bästa syster Ebba

Har du något udda glädjeämne? Dela med dig av det i kommentarsfältet nedan!

S e p t e m b e r

Det är den första septemberveckan och jag är taggad!

Inte taggad på ett sådant där störande överoptimistiskt-brist-på-verklighetsförankring-sätt utan snarare taggad på ett sunt förväntansfullt sätt. Höstmelankolin har inte bitit på mig än och förhoppningsvis håller den sig på flera armlängders avstånd i år.

September är en bra månad och låt mig motivera varför. Rutinerna har åter infunnit sig efter semestern, men sommarens sega eftervärme dröjer sig kvar. Det här betyder att man får ta ut det bästa av båda världar: regelbundna mat- och sovtider men ändå mycket ork till att göra det där lilla extra utöver vardag (skogspromenader, kvällsäventyr och picknickar).

I september utkommer också Stefan Ahnhems Motiv X (som jag väntar!) och gymmet har ett nytt tidschema för gruppträningen vilket innebär ett större utbud. Kvällarna blir sakteliga mörkare men dagarna är fortfarande ljusa långt in på eftermiddagen; det här betyder sol på arbetstid men skymning när man vill mysa om kvällen.

September är här och jag är taggad!

(Må jag aldrig sluta glädjas över livets små, goda ting)

Plus att jag har nya glasögon och anteckningshäften

Vad ser du fram emot med september?
Låt mig få veta i kommentarsfältet nedan.

Det måste få vara helt okej

Nu äntligen börjar jag hitta tillbaka till rutin och vardaglunk. Men ett får jag konstatera: jag hinner inte göra allt jag vill under en vanlig arbetsvecka. Det är ingen skillnad hur mycket jag önskar att jag hann träna, läsa, blogga och se på serier varje kväll — det finns ingen chans att det skulle vara möjligt.

Inte med ett heltidsjobb, ett hushåll och en familj att rå om.

Nu har jag ju ett jobb i världsklass, mitt hem är inte många kvadratmetrar, och min familj består ju bara av en fullvuxen man men ändå. Jag lyfter på hatten åt alla yrkesverksamma småbarnsföräldrar. Eller föräldrar över huvud taget. Det känns maffigt redan med det ansvar jag har i detta nu.

Men jag tränar mig i förnöjsamhetens sköna konst.

Förnöjsamhet för mig är att kunna njuta av en kväll utan egentliga måsten. Strunta i att tömma diskmaskinen och istället koka en kopp kvällskaffe och njuta av den med min bästa vän. Tänka att det är helt okej att prioritera läsning före klädtvätt.

Men det är i sanning en konst, förnöjsamheten. Det är inte något som låter sig köpas lättvindigt. Men jag tränar mig, som sagt. Tränar och utmanar mig själv till att tänka, tro, veta och leva med att det är helt okej att inte hinna eller orka med allt.

Det måste få vara helt okej.

Från Vasas snyggaste gata

Underskattad veckodag

Ända sedan jag i årskurs sju skulle fylla i en blankett där jag bland annat skulle markera min favorit veckodag (varför sjutton skulle jag göra det!?) har onsdag legat högst. Ja ja ja, det är klart att fredag och lördag är högt i rang också — jag är väl ändå en människa. Men onsdag är förvånansvärt nog snäppet bättre.

Varför? Jo, för onsdagen är på många sätt som våren: full av förväntan, inspiration, hopp. När klockan slår tolv på onsdag börjar veckan redan rulla nerför; inte som ett olycksbådande och otyglat jordskred, utan snarare som ett "hej jag har klarat av först halvan av veckan och det gick helt sjukt bra — det är klart jag kommer att klara resten av veckan också!".

På onsdag hägrar veckoslutets ljuva sken och det ger enorm kraft och inspiration till att jobba flitigt. Ja hörni: onsdag är en otroligt underskattad veckodag!

Så med dessa ord önskar jag er en fenomenal onsdag!

Blommor på er! Ha en skön onsdag!