kreativitet

Mysteriet med det försvunna blogginlägget

Uppenbarligen lyckades jag med det oförklarliga och skrev mitt senaste inlägg ”Njuter du?” över mitt tidigare inlägg ”Sommarparadis i Finland” som förlöstes upp i intet. 

Det var ju tråkigt men här kommer en sammanfattning av det försvunna inlägget: Vuokatti är bra även på sommaren. Lina, Staffan, Sibel och Samuel är bäst. Besök Vuokatti på sommaren! 

Bildbevis från härlig simstrand i Vuokatti

Bildbevis från härlig simstrand i Vuokatti

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Reseskildring

Det är en rak väg som säkert har inspirerat och fått fantasin att flöda för säkert ingen enda kreativ person någonsin. Jag blir alltid inspirerad och kreativ på vackra bil- och bussfärder. Inte på denna. Men vad gör väl det när sällskapet är suberbt, destinationen är en av mina favoriter och den finländska sommaren är på sitt föraste. 

Vädret. Huden alldeles solvarm med doft av solsvett. En svett som det ofräscha tillståndet till trots är den bästa sortens svett en semesterfirare kan ha.

Dåsig och soltrött men äntligen matmätt efter en paus vid Finlands vanligaste och mest mainstream mack med tre godtyckliga bokstäver. Struntade i vuxenpoäng och beställde från barnmenyn . Fick en portion potatis (potatis = kärlek!) som värmde själ och magsäck. Och färden fortsätter.

Inte långt, för det måste handlas. Mat! Mm! Ja den där är bra! Mera! Mindre! Gott! En liten som blir så sömnig.

Men triumf! Belöning i form av en läskande läspig isglass (iischglasssch). Den mest välförtjänta, någonsin.

Och färden fortsätter igen. Den här gången bara en kort väg. Kort påriktigt! Och framme vid en drömmig skogsglänta med den himmelsblå stugan.

Och jag vet att här blir det allt gott att vara.  Här blir det allt bra.

IMG_3599.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om och om igen

Dagens konferensdag har till viss del haft temat multimodalitet, och i den andan väljer jag att fatta mig kort med det skritfliga och istället låta en video få tala för sig.

Jag kan se det här youtube-klippet om och om igen.

Kanske för att det är min lillebror som är huvudpersonen i filmen.
Kanske för att det är min lillasyster som har filmat, redigerat och producerat alltihop.

Men ändå mest för att det är så sjuttons bra!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad musiken gör

Det var en kväll i juni, Sjösala vals och Vem kan segla förutan vind.
My Bonnie och Satumaa.

En salig blandning av nytt och gammalt.
Moll och dur.
På finska, svenska, engelska, tecken som stöd och till och med swahili (tror jag)?

Och plötsligt var vi inte den blandade skaran av äldre och yngre som till vardags enas kring forskning. Utan plötsligt var vi alla en enda kör med samma villkor, samma här och samma nu.

Och det är precis det musiken gör när den är som bäst; suddar ut gränser och enar dåtid med framtid i ett märkligt och levande nu. 

Och det är nästan magiskt att se hur ögonen hos människor i olika åldrar lyser upp till tonerna av kända melodier. Det är ingen skillnad på hur ung eller gammal den här människan är, lystern är alltid densamma. 

Och den lystern åldras inte. Den blir inte gammal fastän synen försämras och håret grånar. Den lystern är forever young. 

Och det är underbart att se.

I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography. 

I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dansen är så mycket mer

Idag firar vi dansens dag, och dagen till ära kan du med fördel läsa mina tidigare inlägg om dans bland annat här och här.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.

Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna. 

En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Bild från KDCs vårshow 2016. 

Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.

Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.

Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag. 

Vad betyder dansen för dig?

Happy international Dance Day

IMG_0460.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Återupptäckten

Jag har återupptäckt bullet journal.

I höstas kärade jag ner mig i den personliga almanackan/dagboken/planeraren och allt-i-allon. Har du glömt var det var nu igen? Läs mitt inlägg om bujo här

Inte så att jag någonsin har slutat att vara förtjust i metoden, men när jag började jobba hade jag parallellt en jobbkalender och en bujo. Det är ju inte optimalt för alla vet vi att arbete och "vanligt liv" verkligen inte lever två skilda världar, utan att de påverkar varandra i allra högsta grad.

I varje fall så tog arbetskalendern över min bujo till stor del, fastän jag fortfarande har uppdaterat bujon varje månad. Men jag märkte med tiden att en jobbkalender kräver så många fler externa anteckningsböcker, post-it lappar och anteckningsblock och det leder till att min information är spridd överallt. Frustration!

Bild från då jag började med bujo under hösten 2017.

Bild från då jag började med bujo under hösten 2017.

Så nu är jag i en övergångsfas och ämnar totalt överge den traditionella arbetskalendern i förmån för bullet journal. Varför det då? Jo:

Bullet journal ger rum för tankar. I min bujo kan jag samla allt från personliga reflektioner och dagboksinlägg till arbetsrelaterade tankar som dyker upp och som jag hastigt vill skriva ner.

Bullet journal är en enda post-it lapp. Trots att jag är en flitig post-it användare är det mycket smidigare att ha allt på ett ställe. Det är störande när jag befinner mig på våning fyra och snabbt måste få veta vad som står på min lapp i mitt rum. I bujon samlas allt på ett ställe!

I min bullet journal kan jag samla på annat viktigt. Till exempel datum för stipendieansökningar, konferenser eller deadlines. Att ha allt på en enda sida ger en skön och tydlig överblick som hjälper mig att veta hur jag ska disponera min tid.

I min bullet journal ryms också kom ihåg-antecknigar. Sådana där som inte är bundna till ett visst klockslag, utan som snarare är mer allmänna ”kom ihåg” för en vecka eller en dag.

BIld från det jag skissade ner imorse. Nu kör vi bujo all in!

BIld från det jag skissade ner imorse. Nu kör vi bujo all in!

Min bullet journal samlar minnen. Till skillnad från digitala samlingsplatser som One Note och Google Drive är det här verkligen en härlig minnessamlare. Dessutom är den personlig och väldigt anpassbar. 

 I min bullet journal får jag vara kreativ. Produktivitet och planering i all ära, men som jag skrev i mitt förra inlägg känner jag att starkt behov av att i den här effektiva tidsandan bereda rum för det sköna. Och det gör jag i min bujo. Dessutom är det väldigt rogivande att skapa upplägg och layouter.

Vilka erfarenheter har du av bujo? Eller av vanlig almanacka? Hur fungerar de här olika planeringssätten för dig? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När ingen annan ser

När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.

De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!

När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.

Bild av  Sofia Ylimäki Photography  (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma. 

Vad gör du när ingen annan ser?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det värsta och bästa

Kreativt skapande är min bästa vän och värsta plåga

Många är orden som kan användas för att beskriva den kreativa processen. Arbetet kan vara präglat av ebb och flyt, det kan liknas vid förstoppning eller diarré (ta mig inte bokstavligt nu, läsare), det kan påminna om en bergochdalbana eller så kan den kanske liknas vid antingen en total frånvaro av idéer eller en kulspruta i idéväg.

I dag upplevde jag en sällsynt form av kreativt krystande (inte alls refererande till en eventuell alternativ profylxametod) men när jag i dag började planera koreografier stod det helt still. Jag tvivlade på mig själv och min kompetens, jag var osäker på val av låt och jag förkastade temat för numret. Jag ifrågasatte allt i dansväg och det är en värdelös utgångspunkt att börja skapa utifrån.

I femton minuter svävade jag i osäkerhetens rum, men sedan lossnade det. Och samtliga tre dansnummer gick rejält framåt och fick ett ordentligt lyft. Det initiala kämpandet till trots är jag nöjd, och nu med produkten i hand är jag till och med alldeles uppjagad över dagens produktion! 

Jag fungerar sällan så att jag kan trycka på en invärtes knapp och aktivera kreativiteten. Men precis som med mycket annat behöver jag ge det lite tid till en början, och när jag så småningom kommit in processen börjar det flyta på. Och ofta är gångerna jag har upplevt verklig flow. Lika många är gångerna då jag har upplevt konstnärlig torka och oflyt. Som tur är båda delarna alldeles naturliga i den kreativa processen.

En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.

En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.

Tur är det att kreativiteten fyller så många funktioner och är så enormt belönande när det väl fungerar, annars vore det endast en enda pina. 

Hur är det med dig då? Känner du igen dig i det här? Hur ser ditt flyt och oflyt ut? Vad gör du för att komma ur ett kreativt oflyt?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Till det indigoblå

Det känns så overkligt att det i en annan del av världen, precis just nu, är hur galet varmt och härligt sommarväder som helst.

Det är ändå en väldigt hoppfull tanke, speciellt de dagar då jag försöker cykla hem från jobbet i snöslask och oväder. Att då veta att solen skiner och värmer någon annan människas hud just nu är tröstande.

I dag har jag tänkt på den senaste gången jag upplevde tropisk sol, det var i Igrane, Kroatien 2015. Några glimtar från den resan här, var så goda:

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.