böcker och betraktelser
Dagens konferensdag har till viss del haft temat multimodalitet, och i den andan väljer jag att fatta mig kort med det skritfliga och istället låta en video få tala för sig.
Jag kan se det här youtube-klippet om och om igen.
Kanske för att det är min lillebror som är huvudpersonen i filmen.
Kanske för att det är min lillasyster som har filmat, redigerat och producerat alltihop.
Men ändå mest för att det är så sjuttons bra!
Det var en kväll i juni, Sjösala vals och Vem kan segla förutan vind.
My Bonnie och Satumaa.
En salig blandning av nytt och gammalt.
Moll och dur.
På finska, svenska, engelska, tecken som stöd och till och med swahili (tror jag)?
Och plötsligt var vi inte den blandade skaran av äldre och yngre som till vardags enas kring forskning. Utan plötsligt var vi alla en enda kör med samma villkor, samma här och samma nu.
Och det är precis det musiken gör när den är som bäst; suddar ut gränser och enar dåtid med framtid i ett märkligt och levande nu.
Och det är nästan magiskt att se hur ögonen hos människor i olika åldrar lyser upp till tonerna av kända melodier. Det är ingen skillnad på hur ung eller gammal den här människan är, lystern är alltid densamma.
Och den lystern åldras inte. Den blir inte gammal fastän synen försämras och håret grånar. Den lystern är forever young.
Och det är underbart att se.
I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography.
Bild från KDCs julshow 2016. Foto av Daniel Joas.
Igår hade jag en ledig och lugn lördagkväll för mig själv. Jag tog mig till dansskolans undantagsvis tysta danssal och lät bli att sätta på de grälla lysrören då de sista, tappra solstrålarna ännu orkade sträcka sig in över golvet och väggarna.
En nästan andäktig stämning rådde när jag lade igång musiken, slöt mina ögon och lät min kropp röra sig till ljudet av tonerna. I takt med strimmorna av solljus som ännu spelade i salen blev jag förd av musiken. (Ni som inte tycker att grammatik är så viktigt kan stanna upp och jämföra uttrycken jag förde mig och jag blev förd. Då förstår ni att grammatiska val gör enorm skillnad.)
Bild från KDCs vårshow 2016.
Dans för mig är inte en hobby som jag utövar för att motionera regelbundet. Det är förstås en av de många fördelarna med dans, och jag vet ju att i praktiken svarar jag "dans" på frågan "vilka är din hobbyer?". Men det känns alldeles för banalt att säga att dans är min hobby; det känns alldeles för lättvindigt. Skulle en poet, som väller ut sitt hjärta över tomma blanka sidor, säga: "min hobby är att skriva dikter". Nej, det förstår vi att det är en slags livsstil, kanske till och med en slags terapi. Dansen är oändligt mycket mer än bara en hobby för mig.
Precis som all typ av konst är dans ytterst ett uttryckssätt. Dansen är ett ännu starkare sätt för mig att uttrycka mig på, än vad jag upplever att jag kan göra genom att sjunga eller skriva. Jag tror att det är så, för att dansen går bortom orden. Precis som ett musikstycke kan gestalta och närma sig det som inte går att uttrycka med våra nyanserade, men ändå långt ifrån allomfattande språk, kan dansen förkroppsliga och kommunicera det som vi inte kan omfatta med våra förhållandevis begränsade språkresurser.
Dans för mig är ett sätt att uttrycka alla delar av livet: smärta, hopp, ångest, lycka, mod. Det är ett sätt för mig att ge utlopp för det som jag inte ens kan förklara eller förstå. Det är ett sätt för mig att be och uttrycka förtröstan. Dansen får mig att känna mig levande just här, just nu. Och så är det ju förstås ett sätt för mig att uttrycka enorm glädje.Därför firar jag dansens dag i dag.
Vad betyder dansen för dig?
Jag har återupptäckt bullet journal.
I höstas kärade jag ner mig i den personliga almanackan/dagboken/planeraren och allt-i-allon. Har du glömt var det var nu igen? Läs mitt inlägg om bujo här
Inte så att jag någonsin har slutat att vara förtjust i metoden, men när jag började jobba hade jag parallellt en jobbkalender och en bujo. Det är ju inte optimalt för alla vet vi att arbete och "vanligt liv" verkligen inte lever två skilda världar, utan att de påverkar varandra i allra högsta grad.
I varje fall så tog arbetskalendern över min bujo till stor del, fastän jag fortfarande har uppdaterat bujon varje månad. Men jag märkte med tiden att en jobbkalender kräver så många fler externa anteckningsböcker, post-it lappar och anteckningsblock och det leder till att min information är spridd överallt. Frustration!
Bild från då jag började med bujo under hösten 2017.
Så nu är jag i en övergångsfas och ämnar totalt överge den traditionella arbetskalendern i förmån för bullet journal. Varför det då? Jo:
Bullet journal ger rum för tankar. I min bujo kan jag samla allt från personliga reflektioner och dagboksinlägg till arbetsrelaterade tankar som dyker upp och som jag hastigt vill skriva ner.
Bullet journal är en enda post-it lapp. Trots att jag är en flitig post-it användare är det mycket smidigare att ha allt på ett ställe. Det är störande när jag befinner mig på våning fyra och snabbt måste få veta vad som står på min lapp i mitt rum. I bujon samlas allt på ett ställe!
I min bullet journal kan jag samla på annat viktigt. Till exempel datum för stipendieansökningar, konferenser eller deadlines. Att ha allt på en enda sida ger en skön och tydlig överblick som hjälper mig att veta hur jag ska disponera min tid.
I min bullet journal ryms också kom ihåg-antecknigar. Sådana där som inte är bundna till ett visst klockslag, utan som snarare är mer allmänna ”kom ihåg” för en vecka eller en dag.
BIld från det jag skissade ner imorse. Nu kör vi bujo all in!
Min bullet journal samlar minnen. Till skillnad från digitala samlingsplatser som One Note och Google Drive är det här verkligen en härlig minnessamlare. Dessutom är den personlig och väldigt anpassbar.
I min bullet journal får jag vara kreativ. Produktivitet och planering i all ära, men som jag skrev i mitt förra inlägg känner jag att starkt behov av att i den här effektiva tidsandan bereda rum för det sköna. Och det gör jag i min bujo. Dessutom är det väldigt rogivande att skapa upplägg och layouter.
Vilka erfarenheter har du av bujo? Eller av vanlig almanacka? Hur fungerar de här olika planeringssätten för dig?
Det är inte en dans på rosor.
Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder.
Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.
Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.
När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.
Och den stunden är värd allt.
En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016.
När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.
De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!
När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.
Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.
Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma.
Vad gör du när ingen annan ser?
Kreativt skapande är min bästa vän och värsta plåga
Många är orden som kan användas för att beskriva den kreativa processen. Arbetet kan vara präglat av ebb och flyt, det kan liknas vid förstoppning eller diarré (ta mig inte bokstavligt nu, läsare), det kan påminna om en bergochdalbana eller så kan den kanske liknas vid antingen en total frånvaro av idéer eller en kulspruta i idéväg.
I dag upplevde jag en sällsynt form av kreativt krystande (inte alls refererande till en eventuell alternativ profylxametod) men när jag i dag började planera koreografier stod det helt still. Jag tvivlade på mig själv och min kompetens, jag var osäker på val av låt och jag förkastade temat för numret. Jag ifrågasatte allt i dansväg och det är en värdelös utgångspunkt att börja skapa utifrån.
I femton minuter svävade jag i osäkerhetens rum, men sedan lossnade det. Och samtliga tre dansnummer gick rejält framåt och fick ett ordentligt lyft. Det initiala kämpandet till trots är jag nöjd, och nu med produkten i hand är jag till och med alldeles uppjagad över dagens produktion!
Jag fungerar sällan så att jag kan trycka på en invärtes knapp och aktivera kreativiteten. Men precis som med mycket annat behöver jag ge det lite tid till en början, och när jag så småningom kommit in processen börjar det flyta på. Och ofta är gångerna jag har upplevt verklig flow. Lika många är gångerna då jag har upplevt konstnärlig torka och oflyt. Som tur är båda delarna alldeles naturliga i den kreativa processen.
En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.
Tur är det att kreativiteten fyller så många funktioner och är så enormt belönande när det väl fungerar, annars vore det endast en enda pina.
Hur är det med dig då? Känner du igen dig i det här? Hur ser ditt flyt och oflyt ut? Vad gör du för att komma ur ett kreativt oflyt?
Det känns så overkligt att det i en annan del av världen, precis just nu, är hur galet varmt och härligt sommarväder som helst.
Det är ändå en väldigt hoppfull tanke, speciellt de dagar då jag försöker cykla hem från jobbet i snöslask och oväder. Att då veta att solen skiner och värmer någon annan människas hud just nu är tröstande.
I dag har jag tänkt på den senaste gången jag upplevde tropisk sol, det var i Igrane, Kroatien 2015. Några glimtar från den resan här, var så goda:
Jag nämnde i mitt inlägg igår att det finns mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade börjat med skrivandet nu. Därför kommer här mina bästa, välbeprövade tips i avhandlingsskrivandet! Går också att tillämpa på vilket längre skrivarbete som helst! Jag har delat in mina tips i före skrivandet, saker att tänka på under hela skrivprocessen samt under den konkreta skrivsituationen.
SAMLA MATERIAL
Så fort jag inledde mina studier skapade jag ett dokument som hette något i stil med "Kandi- och graduidéer" och i det dokumentet skrev jag in allt i vetenskapsväg som intresserade mig. Redan från början hade jag ett intresse för språk och makt, och varenda gång jag hörde eller läste något om ämnet skrev jag in det i dokumentet.
SKRIV OM NÅGOT SOM FAKTISKT INTRESSERAR DIG
För att orka igenom en så pass lång process som ett avhandlingsskrivande faktiskt är, är det viktigt att det finns en inre motivation och drivkraft. Den här inre motivationen tror jag att stärks då vi undersöker och skriver om något som verkligen är intressant. Det finns väldigt mycket att forska i och studera, men sträva efter att hitta vad just du fascineras av. Det mesta går att skriva om, det gäller bara att hitta rätt fråga och perspektiv!
SÖK LITTERATUR UR ETT BRETT PERSPEKTIV
I min kandidatavhandling blev jag frustrerad då jag inte alls fann källor som berörde mitt ämne. Det visar kanske å ena sidan att mitt ämne är nytt och behöver forskas i, men å andra sidan var det frusterande att få någon tidigare forskning och ett större sammanhang för min avhandling. När jag sedan förstod att jag måste söka ur ett bredare perspektiv, kanske inte "biståndsorganistaioner" men istället "icke-vinstdrivande organisationer" fann jag direkt mycket mer källor! Tänk på vilka överordnade begrepp som gäller för just din avhandling!
TA FASTA PÅ CITAT
Så fort jag (i stora drag) hade beslutat vad jag ville skriva om började jag sondera terrängen i jakt på lämplig litteratur. När jag väl läste tidigare forskning och teori skrev jag samtidigt ner precis allt som kan vara av relevans (och var noggrann med att skriva ner källan och på vilken sida du hittat ditt citat!). Jag sorterade också mina citat enligt olika kategorier, t.ex. citat om bildanalys, citat om flyktingsituationen osv. Det är en enorm hjälp i det skedet då man vill jämföra sin egen studie med tidigare studier.
FOKUSERA ENDAST PÅ SKRIVANDET
Jag fick ett jobberbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till under min skrivprocess. Jag ångrar absolut inte att jag tog jobbet, och jag skulle göra samma sak igen, utan tvekan. Ändå ser jag en enorm fördel i att endast ägna sig åt skrivprocessen då man är inne i den. Jag var väldigt splittrad under min skrivprocess och hade två jobb "vid sidan av" skrivandet. Det gjorde att processen blev dryg och tog längre. Så om ni bara har möjlighet; satsa på att ägna en hel termin åt att skriva - inget annat!
BRYT NER AVHANDLINGEN
Att ha skrivet "skriv gradu" i kalendern känns väldigt överväldigande. En grej som gjorde det lättare för mig att skriva var att bryta ner mitt skrivande i mindre delmål. Istället för en ruta på to do-listan med "Skriv gradu" skrev jag istället: "Läs kapitel 5 boken X" eller " Skriv avsnitt 2.2.1". Den psykologiska effekten är enorm.
HA KONKRETA DELMÅL OCH HUVUDMÅL
Mitt huvudmål var ju ganska självklart: att skicka in min avhandling. Men jag hade också mindre delmål, t.ex. skriva kapitel 4, korrekturläsa kapitel 2, läs artikeln X osv. Och jag var också noggrann med att fira också de mindre delmålen!
GÖR ANNAT OCKSÅ!
Det är lätt att sjunka in i skrivprocessen helt och hållet, både mentalt och i rent praktiska termer. Det är ändå enormt viktigt att varva skrivandet med motion, sällskap, skönlitterär läsning eller vad helst som är viktigt för dig och ditt välmående.
FÖRBERED ALLTID INFÖR NÄSTA SKRIVSITUATION
Jag var noggrann med att alltid skriva ner var jag skulle börja nästa gång, vilket gjorde det lättare för mig att snabbare komma in i skrivsituationen då. Vid dagens slut kunde jag skriva ner: "Fortsätt med avsnitt 3.2.1 och fyll på med Lassus tidigare forskning" osv.
PAUSA REGELBUNDET
Min Samuel har skrivit sin avhandling på mastersnivå om just pausers inverkan på effektiviteten, så det här är något jag både får höra en del om hemmaplan men också förstås ser den konkreta nyttan av i praktiken. Rör på dig, hämta vatten eller kaffe, ta en snabb promenad runt biblioteket eller vad som helst.
POMODOROTEKNIKEN
Alltså att jobba 25 minuter och paus 5 minuter. Det här använde jag då jag höll på med min teoridel och det var väldigt nyttigt för kropp och hjärna.
SKRIV NER ALLA TANKAR OCH TO-DOS
Pomodorotekniken innebär också att alla eventuella distraktioner eller tankar och to-dos som dyker upp under arbetsminuterna ska man skriva ner på ett papper för att få ut ur systemet. När jag skriver ploppar en massa andra tankar upp, och då är det lätthänt att jag hamnar på internet och bokar tid till frisören, förnyar bibbaböcker eller kollar busstidtabeller. Skriv ner allt det här då du jobbar och koncentrera dig endast på det du skriver! Sen kan man vid dagens slut ägna effektiva 25 minuter att sköta just de här ärenden på to-do papperet!
HOPPA ÖVER DET SOM HAKAR UPP SIG
Skrivandet är inte linjärt utan snarare en process där man hela tiden går tillbaka, värderar, reflekterar och reviderar enligt behov. Det är onödigt att haka upp sig alldeles för länge på det som är svårt. Fortsätt med det som du är mer säker i.
SÖK HJÄLP OM DET KRÅNGLAR
Och det behöver inte alltid vara handledaren, utan samtala med klasskompisar, pojkvännen, föräldern eller vem som helst. Att samtala om sin text och verbalisera den är ett skrivande i sig! Dra dig inte för att söka hjälp då det behövs!
PS. I natt har jag drömt att jag läste min gradu och första meningen var full av stavfel, dubbla verb (ni vet då man skriver på ett sätt, ändrar men glömmer ta bort verbet så det blir "Företaget erbjuder ger många möjligheter") och en massa gula överstrykningar (mitt sätt att markera att jag ska kika mer på meningen). HU vilken otäck dröm! Lättnaden var enorm när jag faktiskt insåg att det var en dröm!
Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.
Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.
Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.
Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig.
Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist
Det här inlägget då?
Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.
När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill?
