Skrivtips!

Jag nämnde i mitt inlägg igår att det finns mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade börjat med skrivandet nu. Därför kommer här mina bästa, välbeprövade tips i avhandlingsskrivandet! Går också att tillämpa på vilket längre skrivarbete som helst! Jag har delat in mina tips i före skrivandet, saker att tänka på under hela skrivprocessen samt under den konkreta skrivsituationen.

FÖRE SKRIVANDET

SAMLA MATERIAL
Så fort jag inledde mina studier skapade jag ett dokument som hette något i stil med "Kandi- och graduidéer" och i det dokumentet skrev jag in allt i vetenskapsväg som intresserade mig. Redan från början hade jag ett intresse för språk och makt, och varenda gång jag hörde eller läste något om ämnet skrev jag in det i dokumentet. 

SKRIV OM NÅGOT SOM FAKTISKT INTRESSERAR DIG
För att orka igenom en så pass lång process som ett avhandlingsskrivande faktiskt är, är det viktigt att det finns en inre motivation och drivkraft. Den här inre motivationen tror jag att stärks då vi undersöker och skriver om något som verkligen är intressant. Det finns väldigt mycket att forska i och studera, men sträva efter att hitta vad just du fascineras av. Det mesta går att skriva om, det gäller bara att hitta rätt fråga och perspektiv!

SÖK LITTERATUR UR ETT BRETT PERSPEKTIV
I min kandidatavhandling blev jag frustrerad då jag inte alls fann källor som berörde mitt ämne. Det visar kanske å ena sidan att mitt ämne är nytt och behöver forskas i, men å andra sidan var det frusterande att få någon tidigare forskning och ett större sammanhang för min avhandling. När jag sedan förstod att jag måste söka ur ett bredare perspektiv, kanske inte "biståndsorganistaioner" men istället "icke-vinstdrivande organisationer" fann jag direkt mycket mer källor! Tänk på vilka överordnade begrepp som gäller för just din avhandling!

TA FASTA PÅ CITAT
Så fort jag (i stora drag) hade beslutat vad jag ville skriva om började jag sondera terrängen i jakt på lämplig litteratur. När jag väl läste tidigare forskning och teori skrev jag samtidigt ner precis allt som kan vara av relevans (och var noggrann med att skriva ner källan och på vilken sida du hittat ditt citat!). Jag sorterade också mina citat enligt olika kategorier, t.ex. citat om bildanalys, citat om flyktingsituationen osv. Det är en enorm hjälp i det skedet då man vill jämföra sin egen studie med tidigare studier.
 

UNDER HELA SKRIVPROCESSEN

FOKUSERA ENDAST PÅ SKRIVANDET
Jag fick ett jobberbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till under min skrivprocess. Jag ångrar absolut inte att jag tog jobbet, och jag skulle göra samma sak igen, utan tvekan. Ändå ser jag en enorm fördel i att endast ägna sig åt skrivprocessen då man är inne i den. Jag var väldigt splittrad under min skrivprocess och hade två jobb "vid sidan av" skrivandet. Det gjorde att processen blev dryg och tog längre. Så om ni bara har möjlighet; satsa på att ägna en hel termin åt att skriva - inget annat!

BRYT NER AVHANDLINGEN
Att ha skrivet "skriv gradu" i kalendern känns väldigt överväldigande. En grej som gjorde det lättare för mig att skriva var att bryta ner mitt skrivande i mindre delmål. Istället för en ruta på to do-listan med "Skriv gradu" skrev jag istället: "Läs kapitel 5 boken X" eller " Skriv avsnitt 2.2.1". Den psykologiska effekten är enorm.

HA KONKRETA DELMÅL OCH HUVUDMÅL
Mitt huvudmål var ju ganska självklart: att skicka in min avhandling. Men jag hade också mindre delmål, t.ex. skriva kapitel 4, korrekturläsa kapitel 2, läs artikeln X osv. Och jag var också noggrann med att fira också de mindre delmålen!

GÖR ANNAT OCKSÅ!
Det är lätt att sjunka in i skrivprocessen helt och hållet, både mentalt och i rent praktiska termer. Det är ändå enormt viktigt att varva skrivandet med motion, sällskap, skönlitterär läsning eller vad helst som är viktigt för dig och ditt välmående.

FÖRBERED ALLTID INFÖR NÄSTA SKRIVSITUATION
Jag var noggrann med att alltid skriva ner var jag skulle börja nästa gång, vilket gjorde det lättare för mig att snabbare komma in i skrivsituationen då. Vid dagens slut kunde jag skriva ner: "Fortsätt med avsnitt 3.2.1 och fyll på med Lassus tidigare forskning" osv.

UNDER DEN KONKRETA SKRIVSITUATIONEN

PAUSA REGELBUNDET
Min Samuel har skrivit sin avhandling på mastersnivå om just pausers inverkan på effektiviteten, så det här är något jag både får höra en del om hemmaplan men också förstås ser den konkreta nyttan av i praktiken. Rör på dig, hämta vatten eller kaffe, ta en snabb promenad runt biblioteket eller vad som helst.

POMODOROTEKNIKEN
Alltså att jobba 25 minuter och paus 5 minuter. Det här använde jag då jag höll på med min teoridel och det var väldigt nyttigt för kropp och hjärna.

SKRIV NER ALLA TANKAR OCH TO-DOS
Pomodorotekniken innebär också att alla eventuella distraktioner eller tankar och to-dos som dyker upp under arbetsminuterna ska man skriva ner på ett papper för att få ut ur systemet. När jag skriver ploppar en massa andra tankar upp, och då är det lätthänt att jag hamnar på internet och bokar tid till frisören, förnyar bibbaböcker eller kollar busstidtabeller. Skriv ner allt det här då du jobbar och koncentrera dig endast på det du skriver! Sen kan man vid dagens slut ägna effektiva 25 minuter att sköta just de här ärenden på to-do papperet!

HOPPA ÖVER DET SOM HAKAR UPP SIG
Skrivandet är inte linjärt utan snarare en process där man hela tiden går tillbaka, värderar, reflekterar och reviderar enligt behov. Det är onödigt att haka upp sig alldeles för länge på det som är svårt. Fortsätt med det som du är mer säker i.

SÖK HJÄLP OM DET KRÅNGLAR
Och det behöver inte alltid vara handledaren, utan samtala med klasskompisar, pojkvännen, föräldern eller vem som helst. Att samtala om sin text och verbalisera den är ett skrivande i sig! Dra dig inte för att söka hjälp då det behövs!

PS. I natt har jag drömt att jag läste min gradu och första meningen var full av stavfel, dubbla verb (ni vet då man skriver på ett sätt, ändrar men glömmer ta bort verbet så det blir "Företaget erbjuder ger många möjligheter") och en massa gula överstrykningar (mitt sätt att markera att jag ska kika mer på meningen). HU vilken otäck dröm! Lättnaden var enorm när jag faktiskt insåg att det var en dröm!

Tar mig dit jag annars inte går

Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.

Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.

Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.

Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig. 

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det här inlägget då?

Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.

När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill? 

Fångad på bild

Trots att jag fotograferar mer, och mer regelbundet nu än vad jag någonsin har gjort tidigare och på så sätt har massor av bilder från nutid så finns det något sällsynt vackert i gamla foton. Är det här ett mätbart faktum som beror på den lite korniga kvaliteten på gamla bilder? Eller beror det på att fotografier har ett nostalgiskt värde, ett värde i att det är en bild från en svunnen tid? Jag vet inte men det ligger något magiskt i bilder från förut.

Här är en minimindy kanske år 1996 eller 1997? 

Ett av mina mål för år 2018 är att fotografera mera. Och inte bara matbilder utan också fånga människor, fånga naturen, fånga det vardagsvackra. Jag har lyckats helt okej med det under den tid som hittills har förlöpt, men jag märker att jag under en vanlig vardag sällan kommer att tänka på att plocka fram telefonen och föreviga det jag ser. Jag har också börjat experimentera lite mer med vinklar och kompositioner och med att redigera bilder, men det är tur ändå att jag har en mängd släktingar och vänner som är så mycket bättre på det där än jag.

Men 2018 hej, om jag sku bli lite bättre på att fotografera!

Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Vi var hjältar och vi räddade julen

En vacker jul till trots blev det inget juluppdrag i år. 

Då jag och min storebror Max var riktigt små, hade vi, precis som barn bör, långtråkigt i väntan på tomten. För att mota vår otålighet hade min påhittiga mor fått en idé. När vi på julaftonsmorgonen vaknade för att tassa fram till våra julstrumpor, vari vi visste att ett litet paket skulle finnas, fann vi bara att våra småpaket var spårlöst försvunna! Men ändå inte helt spårlöst, för några ledtrådar hade julklappstboven lämnat efter sig. 

Juluppdrag 2003. 

Juluppdrag 2003. Tomten var kidnappad men vi fann honom i bastun!

Nåväl, vi löste det mysteriet och fann våra julklappar till sist (de var i vårt yngre syskons potta ! En tom sådan dock!). Lite visste min mor att det lilla finurliga påfundet var startskottet för en nittonårig tradition i det Åströmska släktet. 

Med åren har det blivit många juluppdrag och mysterier att lösa. VI har blivit kontaktade av tomten, julklappskommittén - till och med NASA - och många andra. Vi har varit på jakt efter Betlehems stjärnan, julklappar och även tomten själv! Vi har traskat i meterhög snö, fastnat i diken, sökt efter reflexstjärnor med ficklampa, frusit, ringt samtal, löst pussel och alltid, alltid räddat julen till sist.

Juluppdrag 2005.

Efter nitton stadiga år av tissel och tassel under dan före dopparedan, och tidig väckning på själva julaftonsmorgon hade min mor beslutat att mina syskon och jag har fått vår beskärda del av juluppdrag. Vi tyckte däremot inte att vår mor hade fått detsamma.

Därför, det år som skulle ha blivit tjugoårsjubileet, blev det ombytta roller och det var vår mor som fick i uppdrag. Elisabet Ren (ordförande för renföreningen för-ren-ingen) kontaktade vår mamma med nyheten om att Rudolfs röda mule hade blivit stulen! Den hemliga underrättelsetjänsten salaporoliisit hade uppgifter om att mulen sannolikt finns någonstans nära hemmet, och det blev mammas uppgift att leta efter den!

Både vår mamma, och mina syskon och jag, har räddat julen många år i rad, sak ni veta. Det här är en alldeles härlig tradition som alltid gör julaftonsmorgonen ännu mer spännande. Men varnande ord från min mamma: "Man ska tänka länge förrän man startar traditioner! Ännu tjugo år senare kan dina 20+ barn kräva att ett mysterium ska lösas på julaftonsmorgon klockan 07!".

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Ett tack till dig

För ett år sedan då jag väldigt intensivt planerade min blogg, kämpade jag samtidigt med en bloggrelaterad osäkerhet. Den här osäkerheten hade till stor del att göra med den utsatthet som en blogg innebär.

I dag är de allra flesta av oss på något sätt "offentliga". Säkert också du som läser, har facebook eller någon annan social profil, som gör att vem som helst kan kommentera och skriva vad som helst till dig, om dig. Min blogg hittas ganska lätt med några sökord på internet, och i princip vem som helst kan läsa och kommentera.

Så min bloggrelaterade osäkerhet bestod till stor del av rädslan för vad ni, mina läsare, skulle kommentera. Jag har valt att godkänna möjligheten till att kommentera anonymt, för jag vill att tröskeln till att kommentera ska vara låg. Men den här låga tröskeln innebär förstås också lägre tröskel för att vara elak, för att såra och skada.

Nu efter tre månader av nästan dagligt bloggande har jag ännu inte fått en enda elakt sinnad kommentar. Tre månader är i och för sig inte en så lång tid, men jag måste medge att jag hade väntat mig mycket mer näthat. Och även om det kommer någon elak kommentar någon gång, det kommer det säkert, är jag ändå tacksam över att ni har gett mig möjligheten att med ro logga in på min blogg. Inte alls rädd för vad ni skriver till mig, om mig.

Så till dig, vem du än är, tack för det!

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

En månad med bullet journal

Nu har jag hållit på med bullet journal-tekniken i lite på en månad, och jag tänkte dela med mig av min 30-dagiga erfarenhet av planeringstekniken.

Bullet Journal (bujo) är som en alternativ, eller snarare kompletterande, kalendermetod. I stora drag går det ut på att samla (nästan) allt i ett. Jag som har listor på allt, skriver ner precis vad jag måste ha gjort varje månad, vecka och dag, överkonsumerar post-it lappar, planerar blogginlägg och skriver dagbok kan med den här metoden spara allt i en och samma bok. I min bullet journal.

Bullet journal är helt unika och personliga; i princip finns det lika många bullet journaler som användare. Man börjar helt från ett tomt häfte och börjar designa sin egen journal. Bullet journalen har en årsöversikt, månadsöversikt och daglig översikt. För att hänvisa till olika aktiviteter: att göra, möte, jobb, kom ihåg osv. används olika symboler, det är det här som kallas bullet. I praktiken är det små symboler. Nyckeln till de symboler jag använder visas nedan (trots att den inte riktigt är uppdaterad med nuläget).

Jag har en årsöversikt, alltså från oktober 2017 till oktober 2018. Får jag veta att jag ska på ett bröllop i augusti 2018 (vilket jag ska, yay!) prickar jag in det där. Efter det gör jag en månadsöversikt där jag fyller i vad jag ska ha gjort varje månad. Jag skriver ner förväntningar och mål.

Därefter gör jag en veckoöversikt för varje vecka. Det här motsvarar i princip en vanlig kalender. Här fyller jag i vad jag ska ha gjort under veckan och vilka mål jag har för veckan. Jag brukar också skriva ned uppmuntrande citat åt mig själv, eller fylla sidorna med lite finfult klotter och annat.

Jag är än så länge i testskedet vad gäller layout, och prövar mig fram i jakt på en layout som fungerar bäst för mig. Just nu har min veckoplanering ett väldigt kalenderaktigt utseende då det ser ut så här:

Det bästa med bullet journal-tekniken är den dagliga planeringen. Det kan verka lite överväldigande att planera in "allt" som ska göras under en hel dag, men jag har märkt att jag är så mycket mer smart i min tidsanvändning när jag strukturerar upp min dag noggrannare. När jag har en massa lösryckta tankar som stundvis ploppar upp men sedan dyker ner i glömskan igen känner jag mig stressad. Den dagliga planeringen har gjort mig så mycket mer rofylld. Jag brukar också försöka dokumentera hur jag har känt mig under dagen eller veckan.

Tidigare har jag skrivit ner min to-do lista i min vanliga kalender, men jag märkte fort att jag blev så styrd av klockslagen i kalendern. Om jag hade prickat i att jag skulle tvätta kläder och baka muffins - vilket tar 30 minuter, högst - men rent utrymmesmässigt i kalendern såg det ut att uppta hela förmiddagen. En vanlig kalender fråntog mig möjligheten att skriva ned små aktiviteter och spjälka upp en stor aktivitet ("Skriv gradu") till många små.

En annan super egenskap med bujo-metoden är att jag också kan samla allt möjligt i min bujo. Till exempel en minneslista på när jag senast har svängt madrasser, bytt tandborste, bytt kontaktlinser med mera. Jag har också en önskelista där jag skriver ned saker jag skulle vilja ha, och en annan där jag skriver ned gåvotips åt andra. Jag har en bloggsektion, lista över produkter som är bra, komplimangsamling med mera. Jag använder telefonen också till listor, men så ofta har jag raderat mina listor i misstag. 

Jag är som sagt ännu i testskedet, men jag har blivit positivt överraskad av att använda bujo. Min första tanke när jag hörde att man själv ska skapa sin kalender tänkte jag suck - vem orkar det? Men nu när jag väl är igång ser jag verkligen fördelen med att skapa sin alldeles egna kalender, dagbok och listsamlare. 

Denna dagen, en dans

Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.

Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.

Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.

Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.

Och dansnumren då. [Insert lång paus].

Bortom orden.

Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.

Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.

Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

BIld från Svenska Dagen 2016.