Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

 Foto & redigering: Ebba Åström

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tacksam för det tråkiga

Den här helgen hade jag avskytt för några år sen. För den här helgen har varit... inte händelselös men absolut inte händelserik. Jag har förvisso dragit ett danspass och umgåtts med vänner. Men utöver det har jag inte gjort något nämnvärt och instagrampublicerbart. 

Jag har vaknat 6:57 för att se på skidåkning. Jag har legat på soffan och busat med en katt, ända tills ifrågavarande katt beslöt sig för att ta en liten tupplur vilket smittade av sig. Och blev en timmes spontanlur mitt på dagen. Jag har traskat på isen och vattnat blommor. Hängt upp tvätt och ätit Fazers blå.

Fjortonåriga Mindy skulle ha förgått av tristess.
Men tjugofyraåriga Mindy njuter ut i fingerspetsarna.

  Foto  &  redigering : Ebba Åström

Foto redigering: Ebba Åström

Den som förstår tidsbrist och jäkt förstår att uppskatta lugn och tristess.

Så idag är jag tacksam för det stillsamt tråkiga. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bästa möjliga sätt

Den här lördagen har börjat på bästa möjliga vis med guld i skidåkning åt Finland och bästa Iivo! Därutöver har vi idag haft privilegiet att vakna av en spinnande bomullsboll till fadderkatt, som älskar att mysa trots att det görs på hennes villkor. Låt mig presentera min bror och brorfrus ragdoll Misty:

bomull-blogg.jpg

Idag är också dagen då jag sparar min avhandling i pdf-version, vilket innebär att inga fler ändringar görs längre utan det är bara att binda in. Galet. Vad göra med all ledig tid som kommer att uppstå!? Oh the books I will read!

Idag är jag också sugen på att testa något recept ur den ljuvliga och bildsköna receptboken Mickes söta som jag fick i födelsedagsgåva. Jag älskar böcker av den här kalibern. Rediga och ordentliga böcker med tjocka sidor och robusta pärmar. Den kommer att passa perfekt på kökshyllan som vi inte har!

gou-blogg.jpg
gou2-blogg.jpg

Jag vill önska er en alldeles underbar lördag
och ett skönt sportlov åt alla sportlovsfirare!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

  Bild från 2006?  De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte en dag

Det blir mest ett snabbt hej mellan första och andra jobbet. En riktigt kort pratstund vid köksbordet med en rykande kopp kaffe. På föredragslistan till stor del praktiska ärenden, som göromålen i hemmet eller vad som bör skrivas på inköpslistan. Men vi har också blivit bättre på att nå de djupa nivåerna i samtalet tidigt. Det är ett måste när tiden är en bristvara.

Och de här små stunderna är en sådan källa till ork och kraft. Att medvetet blunda för allt stök och sitta ner, om så bara för femton minuter, för att vara närvarande med och för varandra är så vardagsvackert.

Det går inte en dag utan att jag är tacksam för dig. Min bästa bei.

karlekk-blogg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kanske mer äkta

Jag är en känslomänniska.

Och med den här högst ovetenskapliga termen menar jag att jag till stor del upplever och lever livet genom känslointryck och -uttryck. En känslomänniska är jag och det är inget jag vill sticka under stol med (who am I kidding - jag skulle inte kunna det fastän jag skulle vilja). Jag tror att jag alltid har varit en känslomänniska, men bara i drygt en femtedel av mitt liv har jag vågat bejaka också den här sidan i mig; den här kanske mer oberäkneliga, stormiga, starksköra delen av min karaktär som jag länge försökt hålla tillbaka.

Jag var en kämpe på att hålla tillbaka tårar, tämja min ilska och förtränga min ångest. Man behöver inte ha en examen i beteendevetenskaper för att veta att det här i längden inte är en hållbar livsstil. Och inte alls en rolig sådan heller.

Jag tror att jag, och sådana som fungerar på samma sätt som jag gör, sorgligt nog ofta måste nå botten förrän insikten om att en förändring måste ske slår en. För det går och det går och det går. Och sen går det inte längre.

FullSizeRender.jpg

Idag är jag kanske mer... äkta, än förut. Förut var jag idel glädje och optimism, vilket förstås var en egenskap som uppskattades av andra. Men jag upplevde att det krävdes av mig, att det var det enda rumsrena och godkända.

Idag är jag fortfarande optimist men jag är mycket annat också. Men det jag är, är jag äkta. Oftast, i alla fall. Och det är kanske det viktigaste.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Viktiga böcker i era liv

Nu har jag sammanställt informationen som ni har delat med er i ministudien som jag öppnade för en vecka sedan! TACK för era fina svar, jag blev så glad över att så många bidrog med sina boktips. Flera av er tipsade om samma författare, och flera av er höll faktiskt på med att läsa exakt samma bok just nu, vilket var häftigt! Jag undviker alltså dubbletter och summerar nedan endast vilka författare och böcker som nämndes.

Jag fick så många goda tips och inspiration till läsning, och jag hoppas att det här inlägget också kan inspirera dig och ge dig nya författarnamn och fina boktips! Men nu till listan (bilden nedan har inget med era svar att göra):

Läser just nu

Jojo Moyes Toner i natten
Dorothy Clarke Wilson Granny Brand 
Giulia Enders Charmen med tarmen
Jan-Philippe Sendker Konsten att höra hjärtslag
Vilhem Moberg Sista brevet till Sverige
J.K Rowling Harry Potter 2 (Hemlighetens kammare)
Lillemor Hallberg, Kristina Ziegert & Ove Svensson m.fl. Hälsa & livsstil: forskning och tillämpning

Min favoritbok

Morgan Matson Fyra dagar fyra nätter
Jojo Moyes Livet efter dig
Liz Johnson Värdshuset vid havet
Nora Roberts Förföljaren
Becky Wades serie om Porter Family
Jojo Moyes Etthundra mil
Dorothy Clarke Wilson Granny Brand
Eino Leino Hymyilevä Apollo
Någon bok av Leslie Pearse
Francine Rivers Kärlek som befriar
J.K Rowlings Harry Potter-serie
Francine Rivers Flickan under bron
Jana Vagner Ön (jag hoppas jag fick författaren rätt!)

taivaslaulu-blogg.jpg

En författare jag återvänder till

Nora Roberts
Lynn Austin
Jojo Moyes
Leslie Pearse
Francine Rivers
Tamara McKinley
Elisabeth Nemer
Märta Tikkanen
Jonas Gardell
Lisa Bjärbo
J.K Rowling
Karen Kingsbury

En bok som jag kan läsa flera gånger

Morgan Matson Fyra dagar fyra nätter
Nora Roberts Förföljaren
Becky Wades Porter Family-serien
Lynn Austin I väntan på dig
Suzanne Collins Hungerspelen
Stephanie Meyers Twilight-serie
Francine Rivers Oönskat liv
Jonathan Safran Foer Extremt högt & otroligt nära
J.K Rowling Harry Potter-serien
Karen Kingsbury 9/11-serien

bibban-blogg1.jpg

Följande bok på min läslista

Nora Roberts En förtrollad ö
Martina Johansson Hormonbibeln 2.0
Petra Krantz Lindgren Med känsla för barns självkänsla
Tove Jansson Bulevarden och andra texter
Ulf Smedberg Veteranens minnen
Merete Mazzarella Om livets mening
Pauliina Rauhala Taivaslaulu
Johanna Holmström Själarnas ö
Adrian Perera White Monkey
J.K Rowling Harry Potter 3 (Fången från Azkaban)
Francine Rivers En röst i vinden
Eva Hornung Hundpojken

Mitt bästa boktips

Lynn Austin Allting nytt
Jojo Moyes Livet efter dig
Jojo Moyes Etthundra mil
Dorothy Clarke Wilson Granny Brand
Giulia Enders Charmen med tarmen
William Paul Young Ödehuset
Francine Rivers Kärlek som befriar
Läs mångsidigt! Blanda genrer, tidsepoker och författare!
J.K Rowling Harry Potter (haha, vi har en hardcore Potter-fantast på tråden! :)
Gary Chapman Kärlekens fem språk
Shannon Ethridge Varje kvinnas kamp
Stephen Arterburn, Fred Stoeker & Mike Yorker Varje mans kamp
Therése Lindgren Ibland mår jag inte så bra

bokrecension1-blogg.jpg

Annat i litteraturväg som jag vill berätta

Det stämmer som de säger - att läsa är att resa
Jag tycker om Harry Potter och din blogg Mindus så får jag följa med ditt liv!
Stephen Kings böcker är aldrig dåliga. De må vara olika och lite annorlunda, men klassiker som Carrie och Varsel kan aldrig bli fel.

 

TACK till er som deltog ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där själen kan få ro

Vi har haft underbara vinterdagar i sagolika Vuokatti. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara hur välbehövlig den här miniresan var. Vi är lite dålig på att unna oss, men nu gjorde vi det. Med råge. 

vuokatti1-blogg.jpg
vuokatti2-blogg.jpg
vuokatti4-blogg.jpg
vuokatti3-blogg.jpg
vuokatti5-blogg.jpg

Med laddade batterier och förnyad ork tar vi itu med vårvinterns utmaningar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En till orsak

Hon erbjöd sig snällt att hälla upp en kopp varmt vatten till mitt te. Och hon frågade om jag ville ha ett kex eller en riskaka till teet. Ja men ja tack. Jag var utsvulten och det var ännu länge till lunch. En konferens ägde rum på min arbetsplats, och den här kvinnan ansvarade för serveringen av frivilligarbetarna som arbetade för konferensen.

Vi hann aldrig presentera oss för varandra, jag fick inte veta vad hon hette. Men från första stund var hon så snäll och öppen mot mig. Hon serverade te och småplock åt mig, fastän jag egentligen inte var en av de frivilligarbetarna som maten och drycken var ämnad för.

IMG_0209.JPG

Trots att hon inte kände mig – än mindre visste att det var min födelsedag – behandlade och bemötte hon mig med en sådan genuin värme. Hon behandlade mig som om hon faktiskt visste att det var min födelsedag!

Och det slog mig hur lite vi vet om våra medmänniskor.

Hur ofta har vi inte mött människor i vår vardag som fyller år på precis samma dag. Det kan ju vara vem som helst! Läkaren, fysioterapeuten, lokalvårdaren eller postutdelaren. Tänk vad hemskt att veta att personen som jag skickade det där snäsiga e-posten till fyller femtio just idag. Eller att butiksbiträdet som jag med sur uppsyn tog emot kvittot av, om endast en timme ska hem och fira sina nittonde födelsedag.

Jag vill inte vara en orsak till att mina medmänniskor får en dålig födelsedag. Men jag kan ju inte veta när mina medmänniskor fyller. Därför tänker jag att jag borde behandla alla som jag möter som om det var deras födelsedag. Och vem vet om jag någon gång prickar rätt!

födelsedagsbrunchJPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt tjugofjärde år

Tjugofyra känns som en bra ålder. En bra om än ganska intetsägande ålder. En ålder som kanske kan beskrivas med Ted och Kajs påhittade ord: flä (i brist på närmare definition antar jag att begreppet är öppet för tolkning).

Då jag var tolv trodde jag att jag som tjugofyraåring skulle ha man, flera barn och hus. Helst en fyrbent, hårig vän också (och det skulle inte aaaalls vara jobbigt att rasta den varje morgon, mamma jag loooovar att jag skulle sköta den väl). Jag var bombsäker på att jag skulle ha deltagit i finska Idol-tävlingen. Rätt så säker var jag också på att jag vid tjugofyraårsålder skulle ha släppt åtminstone några skivor och skrivit ett antal böcker.

img076.jpg

Nå, en härlig man har jag! Lite mindre väl uppfyller jag de övriga kriterierna. Det närmsta jag har kommit till att skrivit en bok är väl min pro gradu-avhandling. Det närmsta till skiva jag har släppt är den heimlaga cd:n vi spelade in till min svärmor i födelsedagsgåva för något år sedan. Tanken på att delta i Idol har kanske slagit mig ibland men jag tror inte att den tanken någonsin blir mer än ett tankeexperiment.

Men. Jag är inte alls missnöjd över hur mitt liv ser ut, trots att det inte alls blev som jag hade tänkt som tolvåring. Livet är så häftigt då det tar en till platser, människor och händelser som vi aldrig kan förutse.

Mitt tjugofjärde jordsnurr – bring it on!        

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.