Jag och min Samuel har den stora lyckan att ha många gemensamma intressen. Och jag både förstår att det är, och uttrycker det som, en stor lycka. För jag vet att det inte alls är någon självklarhet att ha många delade intressen, eller ens ett enda delat intresse, med sin partner. Ibland kanske det enda gemensamma intresset är det ömsesidiga intresset för varandra. Och det är inget fel med det, inte alls.
Men nu råkar vi båda vara intresserade av vadhelst som innefattar en boll. Fotboll, innebandy, volleyboll, minigolf, amerikansk fotboll eller tennis. Också andra sporter ligger oss båda varmt om hjärtat. För min del i första hand utförandet, inte så mycket tv-tittandet. Därutöver gillar vi matlagning, vi har en hel del TV-serier och filmer som vi gillar att se på och sedan diskutera tillsammans. Vi gillar att spela brädspel, spela frisbeegolf och ibland läsa böcker tillsammans. Vi underhåller oss gärna med god musik och gillar att gå på konserter. Det är en sann rikedom att kunna ägna sig åt aktiviteter som båda njuter lika mycket av.
Om du emellertid upplever en sorg över att du inte riktigt har några gemensamma intressen med din partner kanske du är intresserad av den här podcastepisoden ur en av mina favorit Podcasts på denna jord "The Marriage Podcast for Smart People" (man behöver inte vara gift, inte ens i ett förhållande för att ha nytta av den här podcastens visa ord).
Kontentan av episoden är helt enkelt att det viktigaste inte är att ha gemensamma fritidsintressen. Det viktigaste är att kunna connecta (ja förlåt för min svengelska nu, men jag tycker det är ett så förskräckligt bra engelskt ord med ingen bra svensk motsvarighet) med sin kärlek på ett djupare plan.
När jag och min Samuel spelar badminton tillsammans är det inte i första hand för att vi spelar badminton tillsammans. Utan för att vi spelar badminton tillsammans. Ser ni skillnaden. Det är inte vad vi gör, utan snarare att vi gör som är viktigast.
Och framför allt, att vi gör det tillsammans
